Ny hage och allt; Passade vi på att mysa med världens snällaste kanin. Hon är så go!
Annars har kvällen inneburit en massa tårar både i hopp och förtvivlan. Vi är rädda båda två, jäkligt rädda för framtiden. Hoppet lever dock hos båda och Hugo kommer vinna!

Jisses. Så trött som jag var idag under simpasset har jag nog aldrig varit. Kanske inte heller kämpat så... Men ibland är det kul att pressa sig lite extra och jaga sekunderna. Att se att de kapas ger en kick. Trött i ben, armar, lungoroch huvud. Sista gick på ren vilja.
Nu, efter återhämtning, mat, dryck och proteinshake är jag typ fit for fight igen... Eller nej, jag är föööör trött. Överallt.

Morgonen startades med mys med två änglar! Vi alla älskar frukost och att sitta och prata. Tror mina barn ärvt från båda sina föräldrar att dagen ska börjas med en trevlig och ordentlig frukost. Yoghurt, grönsaker, frukt, ägg, hemmagjord müsli , bröd och kaffe finns varje dag framme.
Igår kväll körde vi ett tufft syrapass. Det var ett tag sedan då jag kan lova att syran sprutade ur öronen. Inte långt men hårt.

Äntligen!

Idag drog jag på mig löpardojorna efter att jag och Moa varit och storhandlar.

Många barn med hjärntumör klarar inte den tuffa kampen mot cancern. Allt för många med just hjärntumör är det barn som skulle suttit på den fjärde stolen. Ni vet, den där reklamen där en stol är tom.
Obekymrad och glädjens tid. Innan allt blev en centrifug av läkarbesök och oro.

Stt snegla till på dessa värmer lite extra, de för mina tankar till en underbart fin person som ger av sig själv till andra. Tack snälla, Moa och Hugo vattnar dem med omsorg, och det är tur att mamman inte gör det. Då hade de väl antagligen redan varit ett minne blott.

Tänk att det ska till ganska stora, allvarliga, saker för att det som redan finns i vardagen ska uppskattas. Många gånger har jag hört att livet får en ny vändning då det inträffar saker. Och ja, visst är det kanske så. Men allt som händer har inte en mening, det finns ingen mening i onda saker. Meningen börjar väl egentligen då man utgår ifrån det som är och tillför livet mening utifrån det... Jag ser ingen mening i att Hugo blev sjuk, men jag kan tillföra och leva för  honom så att hans liv får mening utifrån hur situationen ser ut.
Vid ett fåtal tillfällen i mitt liv har jag känt ångest och oro, det är vid stora allvarliga händelser, och tänk att det många gånger är detta vi måste uppleva för att uppskatta de små vardagliga händelserna som annars obemärkt rullar förbi. Livets ytterligheter. Försök se de små små delarna som ger livet mening i sin helhet i stället för att bara se de stora, mindre roliga händelserna, och fråga vad de har för mening...

Dagen började som sig bör med x-antal längder i bassängen. För er som orkar räkna blev det 4400 meter i en 25 meters bassäng. Passet avslutades med en styrkebana vilket i stort sett dödade mina muskler... Ok, tog inte i, vågar väl inte riktigt, men kul att vara tillbaka!
Vintertrötta ben och fötter är inte vackert enligt mig... Inte på mig själv i alla fall. Så nu gör jag ett helhjärtat försök att ändra på det!

Njurstensanfall.

Hur underbart är det inte att snöra på sig joggingskorna, ge sig ut och mötas av sol ovanför, omgiven av blåsippor och vitsippor samtidigt som fåglarna kvittrar?! Underbart uppfriskande, helande och renande skulle jag påstå. Passet bestod idag av backintervaller. Nära dödenupplevelse många gånger, men med omgivningen var det lätt övervinneligt! 

Konstigt, några dagar känner man sig ganska stark och så kommer en sådan dör jobbig dag, precis som att man ska 'straffa sig själv' för att man försökt fokusera på annat. Eller som att verkligheten kämpar för att komma ikapp. Det är sådana dagar de outtalade tankarna slår till. Död finns där hela tiden, men är mer eller mindre närvarande. De behöver antagligen få komma fram för att sedan tryckas tillbaka för någon dag igen. 

Morgonen började som vanligt med en stadig frukost innan vi begav oss till badhuset. Idag stod max-pass på schemat. Alltså hårt hårt hårt.

Då Hugo följde med morfar hem hem till mormor efter en hel dags tapetserande så passade jag och Moa på att ha en tjejkväll med Kinamat och godis. Fast det bara var fredag. Moa orkade dock bara en bit, ha ha! Helt obeskrivligt skönt att ägna 100% åt finaste tjejen!Gott var det! Kröp ner under täcket och kollade lets's dance och bara pratade!

Svarade på dina kommentarer men måste råkat radera dem. Kan du se dem? Inte jag.

Är det nu det märks, vilka som är ens vänner som finns där och ger energi oavsett? Det är märkligt hur tydligt det blir ibland. 

Att vara syskon till ett barn som drabbas av cancer är inte lätt. Att ständigt känna oro för vad som kommer hända eller ett utanförskap att inte få vara med vid olika undersökningar och läkarbesök väcker många frågor. Tack och lov att vår underbara tjej ställer frågorna till oss. Att hon kan tala om sin oro och sina tankar.Världens bästa Moa!

Ja, morgonen började exakt 7.20 genom att göra Hugos framtid mer verklig.
Världens gladaste, alltid!

Fast vi från läkaren har intyg på att vi ska vara hemma på heltid för att samla kraft och styrka inför vad som ska komma känner jag skuld få jag är det. En dag hemma igår. Måste erkänna att det var skönt. Nog för att jag vill jobba, mer än något annat, älskar mitt jobb, så ingav den lediga dagen ett lugn. Det är svårt att genomföra ett jobb bestående av mänskliga relationer och deadlines när man befinner sig hos doktorn hela tiden. Tror att läkarna har en poäng i det de säger...

Dagen igår var lång. En lång dag av intryck, möten, undersökningar, väntan och besked. 

Två bra och tuffa simpass är avklarade. Och jag är nöjd med mitt genomförande. Trots en trötthet från hell gick det över förväntan och det finns så mycket som vill ut ur kroppen. En tävling inom kort skulle ge en fingervisning om hur jag ligger till. Tiderna som jag gör på träning är helt ok, för mig bra. Och det är kul, vilket är huvudsaken.
Bild från Stockholm triathlon 

Simtävling betyder nu mer medaljer av ädlaste valör för vår fina tjej! Tre medaljer i sin åldersklass och guldet hoppas hon på är äkta...
Att sedan driva omkring på Ikea efter fyra timmars bad var inte Hugos grej;
Men vi var nog desto nöjdare med att få strosa utan tjat!

Så där, en späckad dag skippar jag simträningen eftersom jag förmodligen hade sjunkit och laddade med pommes och burgare innan styrketräningspass a la stenhårt!

Träning efter intagen frukost, ett tufft men ganska roligt pass. En snabb runda  för att inhandla något så roligt som kalklösninsmedel och en ny i-padladdare. Sedan jag kom hem har vi grävt upp säkert 100 jordgubbsplantor som ska planteras om. Solen strålar och Moa blir snart upplockad av en kompis och Hugo och jag ska på kalas. Sedan ska jordgubbplantorna ner i jorden innan vi beger oss till grannen för middag. Imorgon är det simtävling för Moa som står på schemat och sedan Ikea. Ja, det blir nog en bra helg det här!

Och så kom samtalet som vi väntat på, men samtidigt inte. Svaren på Mr har kommit. På måndag, då vi är inneliggande för andra undersökningar på Q82 ska vi träffa neurokirurg Bengt. Jag vet inget mer ångestframkallande... Vad vill vi ha för svar? Vad vill vi höra? Jo, att allt är bra. Tumören är borta, det vill vi höra. Men det kommer vi inte. Jag ber till högre makt att den inte har spridit sig med ryggmärgsvätskan upp i hjärnan. Snälla. Magen kommer att vända sig ut och in. Men tills dess ska vi leva livet.

Den senaste veckan har bjudit på bra och intensiv träning, precis som det ska vara under denna period. Fokus låg ju på SM som gick av stapeln i mitten av mars. Tyvärr utan mitt deltagande. Nästa år så. Nu blickar jag fram mot öppetvatten-säsongen! Ska bli kul och intressant att se hur utvecklingen varit! (Ja, ok, jag vet att det troligtvis inte blir mycket träning, eller tävling, fram över). Vansbro går av stapeln om tre månader. Tanken är att jag ska simma samtliga lopp. Taggad! Därför är träningen nu uppbyggnad på väg in i tröskelfasen och mycket kondition. Den typ av träning jag gillar bäst, men oxå den tyngsta mest psykiskt krävande.