Ska inte klaga, finns de som mår tio resor värre än vad jag gör, men värken är inte nådig, och allt jag gör gör bara ont ont ont. Mitt humör har varit bättre, tårarna färre och orken aldrig så sviktande som nu. Men va fan, man lever ju bara en gång... Fast jag vet inte om jag är levande ens!? Men jag finns alltså måste jag ju leva... Eller!? Måste man verkligen det? Man kan ju faktiskt vara vid liv men fysiskt och mentalt befinna sig någon helt annanstans. Idag tror jag att jag varit närvarande fysiskt för att tillgodose mina barns behov, men mentalt har jag legat längst ner i en grav....

Men som jag sagt förr, hade jag inte haft min barn så hade jag varit där nere mentalt och fysiskt och psykiskt, men de hålle rmig uppe! Tack älskade varelser!

That´s life!