Vet inte vad jag ska säga... Ingenting för en värkande kropp. Bara att bita ihop med ett fejkat leende. Vilken jXXXa dag. Ont som in i bängen. Varje steg är en pina, kroppen känns så tung att det känns som den är på väg att braka igenom asfalten. Men ändå, så lyder den nätt och jämt mina malande tankar om att förflytta sig framåt, inte stanna upp, bara fortsätta och inte tänka. Jeansen känns som en en tvångströja som gör ont, trots att de inte ens sitter tight. Men strumpbyxor är ännu värre. Ingenting som smiter åt vill min kropp ha idag. Känns till och med lite obehagligt att ha täcket på sig. Men jag vet, värmen från det gör mig gott, så det får vara på... Jag hade en himlans tur att Hugo sov drygt två timmar idag innan Moa kom hem. Ett litet andhål, men också den tiden på dagen då jag hinner känna efter, hinner landa, vilket inte är bra. Höra hur handtaget på ytterdörren trycks ned och en sprudlande glad liten tjej som kryper upp hos mig. Det gör sjukt ont, men bara att bita ihop. Skulle kunna skrika rakt ut då hon landar med sin tyngd mot mig. Men de små glittrande ögonen som ser på mig och munnen som pratar, i början kan jag knappt förstå vad hon säger, bara koncentrera mig på att inte av ren reflex av smärta knuffa bort henne, men så inser jag att det är dags att vakna från "värkkoman" och vara mamma igen. Tack älskade fina flicka för att du finns i mitt liv. Du räddar mig varje dag med din glädje för att få mig att fortsätta framåt! Innerst inne vet jag nog att även Moa kommer få känna av herr Fibromyalgi, känner igen mig själv i vissa saker. Men än är hon för liten för att behöva veta vad det är. Hoppas hoppas hoppas att det den dagen då hon eventuellt får diagnosen finns ett botemedel. Just nu får jag frågor om alla känner si och så, om alla barn har ont på vissa ställen... Jag trodde ALLA hade ont, att alla kände samma smärta som jag, men vet nu att så inte var fallet. Ja ja, man ska inte ta ut någonting i förskott, för vem vet, det kan ju trots allt "bara vara växtvärk"...