Vi, liksom många andra, lever i ständig närvaro av en skitsjukdom. Det är inte bara den som är sjuk som drabbas. Alla runt omkring påverkas på ett eller annat sätt. En del väljer att själva ta avstånd. Slutar att höra av sig, slutar att vara en del av vårt nätverk. Andra står kvar, frågar hur det är och nöjer sig med svar som "
bra tack, själv då". Andra kommer närmare än vad de tidigare var. En del vågar möta vår blick, ibland plågad, ibland inte, vågar fråga, stå kvar hur obehagligt svaret än är. Sedan finns det de som vi aldrig skulle mött om det inte vore för den situation vi befinner oss i och som vi direkt kommer väldigt nära. Någonstans ska vi möta alla dessa människor, känna in och känna av, vad vill de veta, vad orkar de veta, vad kan jag säga... Flest är de dom för längesedan försvunnit. Få är de som verkligen vet hur vi tänker och känner... De är väldigt få.
Nu menar jag inte att folk bara tar avstånd från oss, jag tror att även vi tar avstånd. Avstånd tar vi från de som tar vår energi. Som inte förstår och som vi måste slösa den energi på som vi måste ha till annat. Att finnas till för folk runt omkring har jag alltid gjort, nu finns jag till för dem som oxå ger energi tillbaka. Oavsett vad det gäller. Men att trösta andra för hur vår situation ser ut, ja... Den energin behöver vi nog främst till att hålla oss själva flytande. Att sitta med ett gäng kompisar prioriteras inte före familjetid. Visst kan det vara skönt ibland. Men på något sätt är det alltid på bekostnad av vår tid tillsammans. Alltså inte lika självklart längre. Sitter man där finns tankarna alltid med att man behövs någon annanstans. Kanske inte just för den som är sjuk, men kanske för ett syskon, sambo, man eller sig själv. Hela tiden dealar man med sig själv. Vad är tillåtet?! Det alla säger; äta, sova och motionera kommer man långt med. Och ja, det är sant. Att prioritera. Nu är detta min åsikt, och det kan likväl vara så att ngn mår ypperligt bra av att släppa loss och bara låta ansvaret vila på ngn annan. Men vi vet hur snabbt det kan svänga. En pigg liten människa som lämnas bort kan snabbt bli sjuk. Detta gäller så klart alla, men skillnaden är att vi ständigt lever med mer påtagliga risker. Och vi vet aldrig hur den vidriga tumören behagar leva sitt liv. Vi fortsätter våra tre-månaderscykler. Mitt andningshål är jobb och träning. Alltid är jag 100% närvarande för mitt barn, men då jag är på jobbet fokuserar jag på det. Tills någon påtalar något annat. Skulle han inte må bra en morgon, nä, då är han viktigare än jobbet.
Livet får en annan mening. En bra mening. Mycket gott har kommit oss till insikt senaste året. Jag menar inte att cancer är bra. Aldrig. Men det har fått mig att ta tillvara på mycket. Att inte gräva ner mig. Tänka positivt. Våga känna vag jag vill, vad vi behöver, vad som tillför utan att ta av mig själv. Att definitivt inte slösa energi på småsaker som tex skilda åsikter eller osämja. Varför liksom?! Alla är vi människor med olika saker i bagaget som rustar oss inför olika händelser. Ta tag i det, och låt det sedan vara. Älta inte, ta tillvara på tiden. Rätt som det är kan det vara för sent.
Som förälder till ett cancersjukt barn är det mycket du ska agera som. Läser just nu Ola Rungdahls bok Att stå bredvid cancer. Känner igen allt. Precis allt. Och tycker att han sammanfattade det bra;
Så är det. Nu har jag arbetat min sista dag på ett tag (med undantag för några möten). Allt klart. Känns skönt att nu bara fokusera på det som ska göras. Sedan hoppas vi att vi tar oss igenom detta lika väl som sist. Och det finns ju inget annat alternativ, för så måste det bli!
Alla små saker i vardagen uppskattar jag på ett annat sätt än tidigare. Tänk bara att få mötas av ett litet ansikte med tindrande ögon, full av förväntan vad dagen ska bjuda på... Livet är en gåva, ta vara på det. Lev här och nu. Lägg inte energi på småsaker. ❤️
