Ofta slår det mig, som jag skrivit så många gånger tidigare, att jag är otroligt lyckligt lottat som har en Mr Right som jag älskar över allt annat och två underbara barn. Trots att min kropp är så elak mot mig. Det gör livet så värt att leva.

Det slog mig alldeles nyss när Hugo satt och åt och han ska mata mig med sin fräscha mat som han vill stoppa i min mun. Det var första gången och han såg så himla lycklig ut. Ögonen strålade och visade ren och äkta kärlek. Så oförstört. Sedan lekte vi lite i hans rum och jag fick för mig att dammsuga. Han kommer krypande efter mig och säger "mamma" på sitt eget underbara sätt och kryper upp till mig och jag får världens mest underbara kram. Och en puss, som vanligt slutar med att han biter mig i läppen... Hur kan man älska sin familj så mycket?

Två små sociala varelser som vi vill ska bli så bra människor som möjligt. Och vilket samspel de redan har. Ibland kan jag bara sitta och titta på dem när de "leker" med varandra och känna en enorm värme. Fast å andra sidan kan de i nästa sekund vara så i luven på varandra att man blir galen...

Moa säger varje morgon att hon Älskar mig och ger en så mjuk och gosig kram att jag vaknar till liv och ser meningen med livet. Liksom då man hör Hugos ljuvliga joller och snack varje morgon och möts av en leende kille med armarna sträckta upp i luften. Ibland önskar man så att man fick sova längre, men vet ni, det är värt varenda sekund att få vakna (hur tidigt som helst) och mötas av sina barn.

Det är en så obeskrivlig känsla att jag inte kan sätta ord på den.

Tänk på alla dessa barn som far illa i vår värld, de har inte bett om att få komma till. Varför utsätta dem för missär istället för att verkligen ta hand om dem och älska dem villkorslöst? Jag vet att det inte funkar så i verkligheten, men jag skulle verkligen vilja det och det ser ut så i min idealvärld. Barn som inte har det bra har alltid engagerat mig och jag skulle så gärna vilja ge dem en hjälpande hand.

Men än så länge får jag se till att mina egna har det bra, vilket jag innerligt hoppas att de har.

Så nu sitter jag och väntar på att Mr Right ska komma hem så jag kan ge mig ut i skidspåret och hoppas på att kroppen ger mig nytt liv till kvällen då hans syskonbarn, tillika barnens kusiner, kommer för att stanna tills imorgon. Det blir en kväll med taccos, Idol-finalen (som säkert hela Sverige ska titta på) och en massa mys på hög nivå. Imorgon laddar vi för Moas kalas här hemma för släkten.


Kom för övrigt på det att kvällen kanske innehåller lite plugg till Idol så att tentan blir klar. Inte så mycket kvar just nu, mest att strukturera upp det hela på ett bra sätt. Men shit vad kul det är att plugga just nu!


Ha en underbar fredag mina vänner!