Jag har rymt! Packade två väskor och  tog barnen med mig till en plats i solen. Visst solen skiner hemma med, men på en ö i Medelhavet, Mallis, skiner den varmare och vi är långt från sjukhusetets väggar och blå-vita kuvert. En plats att skjuta cancern ifrån sig, även om det bara är till 'låns'. Efter ok från läkare bokade vi lite snabbt en v i detta paradis! Saknar min andra hälft så att det gör ont, men inser möt jag ser på barnen att det är värt det. Moa slappnar av, vet att vi inte måste ta oss till sjukhus rätt som det är eller gå på planerade kontroller. Låter kanske inte så märkvärdigt, men i det kaos vi lever i är det stort! Fatta, vi kom iväg! Om nio dagar är vi åter på sjukhus. Kontraster.








Moa har träffat en kompis som till hennes stora glädje simmar, älskar att bada, resa och leka, har likadan bikini och fyller tio i december... Och lika är de. Tvillingsjäl?! Medan hon leker har Hugo somnat
Och jag njuter av en öl!
Ingen stress, ingen träning, inget cancerbesök, bara vara här och nu! Med mina ❤️! Laddar om för att ta mig igenom kommande fyra veckor och vill inte kännas vid dem. Men nu är jag här och ska njuta till fullo av det!

Alltså, jag har såååå svårt för folk som har sina barn på förskola/fritids när de är hemma. Varför skaffar man barn liksom?! Just nu kollar vi själva läget för hur det går för Hugo på förskolan genom typ invänjning för att det ska fungera då jag börjar jobba. Men så svårt det är och mitt samvete äter upp mig då jag lämnar honom och inte åker raka vägen till jobbet... Jag får enormt dåligt samvete och känner mig så skyldig när jag gör det. Fast just i detta läge vet jag att det är för hans skull.

Vilket underbart avslut på en solig dag. Kändes inte alls lockande att dra på sig både baddräkt och våtdräkt för att dra iväg för ett kvällspass. Men ack så vackert, skönt och välbehövligt det var!

Två dagar med sol, bad och familjetid varvat med målning av plank till staketet som ska rama in pool och altan. Kan väl säga att jag föredrar det förstnämnda och inte riktigt det sista... Men vill man ha vitt staket med liggande ribbor är det liksom bara att måla... Och måla. Och färg får man på köpet liksom överallt.Brygghäng med finaste tjejen! Tillsammans är vi ett bra team på filosoferande!


Badpojke 2015

Som han badar!Underbar kväll filosoferar vi vidare på ett ankare! 

Några tunga dagar har passerat. En rygg som är bucklig hit och dit. En filur som är glad, men med ork som tryter. Kuverten från Karolinska sjukhuset rullar in. Igen. Det finns liksom inget stopp. Det vi skjutit framför oss ett par veckor kommer nu ikapp. Det är dags. Om bara två veckor befinner vi oss i karusellen igen. Lika många besök som i mars. Ett halvår sedan. På dagen. Tre månader sedan operation nr tre. Tre månader kvar till operation nr fyra. Innan dess tre-fyra intensiva veckor med dagliga sjukhus besök; ögonläkare, ryggkirurg, ryggortoped, skolios, uroterapeut, röntgen, CT-röntgen, narkosbedömning, magnetröntgen, onkolog, neurokirurg, neurolog, rehabteam, smärtläkare... osv. Precis i lagom tid för att få börja på förskolan. Och jobb för min del. Bra start för oss båda. Eller inte. Kontinuitet vad är det?! Rutiner för Hugo är obefintliga i hans sociala tillvaro. Precis då han kommit in i dem är det dags för sjukhus, tillbaka ett litet tag och sedan återigen operation och frånvaro i månader. Så är det. Om och om igen. Om och om. Om ett år börjar han skolan. Som han redan nu ser fram emot. Han önskar inget hellre än att varje morgon få gå till förskolan. Han står i fönstret och ser sina kompisar hoppa in i bilarna. Hugo går och lägger sig i soffan. Och säger att han önskar att han oxå fick åka dit. 

Hallstahammar 2015 var sig inte det minsta likt Hallstahammar, typ 1993... Då var jag själv där på läger, avverkade runt 7-8000 per pass i regn, blåst och typ minus grader... Allt var blött. Stugorna vi bodde i räckte inte riktigt till för att torka allt i.Bassängen var sig dock lik...Paddling i Skantzsjön.Fin tjej innan vi ska paddla tillbaka ❤️Utsikt under en morgonlöptur!Kanalcafe.Expedition a la Emma...Vacker natur!Blå himmel....Nysprungna ben!Först på plats.

Efter några helt ok veckor med Hugo som i och för sig blir trött rätt ofta har det nu vänt till platt fall. Han leker ett tag, men hela han utstrålar smärta, trötthet och han bara gråter för att han inte orkar. När han till och med påtalar att han har ont, då har han förmodligen väldigt ont. Mammahjärtat blöder men jag tror att en mysig helg med pappan i lugn och ro kommer göra honom gott. 
Vi fikar alla olika... Men han var med och fick sin macka i alla fall!

Japp, verkligheten och ordningen är återställd. Efter några roliga och framförallt välbehövliga veckor på jobbet är jag nuvåterigen hemma med Hugo. Jag bara älskar denna lilla varelse, även om jag saknar jobbet enormt, redan. Den sista augusti är det dags även för mig att återigen försöka få till en normal vardag. Samma arbetsplats, men en annan inriktning. Ska bli så kul! Enda orosmolnet är hur mycket Hugo orkar vara på förskolan eftersom han blir så himla trött efter inte alltför lång tid. Allt vi gör får han verkligen betala för. Både genom smärta och genom trötthet. Men som han säger så är det värt varenda minut av roligheter för att sedan behöva må dåligt. Här hemma är ju en sak; han leker en stund, eller badar en stund, för att sedan bara ligga. Är vi på språng ena dagen ligger han verkligen hela dagen efter. 

En dag tillbringades på gröna Lund. Lillkotten vann allt, till sin systers bedrövelse. En rolig dag med mycket åka blev det!
Massor av nyplockade blåbär av kusin! Perfekt i allt, typ. 
Liksom en massa kantareller, sjukt gott. Och stort tack!
Solen har tittat fram lite då och då. Vilket jag så klart utnyttjade med morgonlöpming, pool och frukost bredvid! Hur härligt är inte det?! Jag älskar att springa. Då befinner jag mig i min egen bubbla, i naturen, oavsett väder. Så klart föredrar jag sol, men även regn är bra njutningsfullt ibland!
Ensam kvar i en hel bassäng tackar man inte nej till. Magen känns nu bra. Vågar inte ta i och inte heller bli alltför andfådd, men så länge farten är under kontroll känns det bra. Så skönt. Hade räknat med bra lång tid innan jag kunde köra igång igen. Men som läkaren sa så har jag väl min 'starka' kropp att tacka kort rehab tid för. Jag känner mig stark och inte det minsta trött eller sliten i kroppen.