Reparation av musklerna
Har alltid varit anti till kosttillskott eller 'jox' som ska ätas som inte är äkta. Mat ska det vara, riktig mat. Nu vill jag i alla fall slå ett slag för proteinshakes att ta till direkt efter ett hårt träningspass. Det gör nytta och ser till att återhämtningen blir kortare. Chokladsmak. Lite slemmigt men bra att få i sig innan man kommer hem och kan gå loss på maten!
Mot trollskogen
Vi hittade i alla fall bästa stenen att äta banan på!
Bra jobbat...
Vår medaljtjej har ett eget draperi!
Det gick upp ett ljus
Varje morgon vaknar jag som vanligt, men skillnaden är att jag bara efter en tiondels sekund blir påmind om att livet tagit en ny vändning... Jag hoppas fortfarande att det är ett misstag, att de sett fel på bilderna.
Flera sidor efter detta följer... Men jag inser att det är sant, och inte en dröm.
Något säger mig dock att det inte är så.
Och nu är jag säker.
Idag damp läkarintyget ner och vår familj har nu fått den första officiella diagnosen. Sjukskriven på heltid?! Wtf, näppe, inte än. Jag vill ha en så normal vardag som möjligt, men det är väl bara att acceptera. Vi jobbar så gott vi kan. Men allt blev verkligen klart i och med:
Flera sidor efter detta följer... Men jag inser att det är sant, och inte en dröm.
USA-väggen tar form
Snart klar, lite finlir som fattas, sedan så
Tårar som rinner
Åhhhh, vad detta är svårt. Hugo är som vanligt. Att titta på honom och se denna lilla varelse och veta vad han ska gå igenom gör så ont. Kunde jag, skulle jag utan tvekan byta. När jag tittar på honom ekar cancer i huvudet. Jävla äckliga sjukdom. Vi vill ha vår Hugo som han är. Men det finns inget val. Vi, och han, måste låta läkarna genomföra en tio-tolv timmar operation i ryggmärgen. Ingen vet hur det kommer gå. Bra så klart, det måste det göra. Men oron finns där. Ska vi sitta och titta på klockan sekund för sekund? Det blir en lång dag. Värst är att ens barn vilar i händerna på någon annan, utan att vi har någon som helst kontroll. Gah, jag slits i stycken av alla orostankar och glädjen att få tillbringa tid med våra barn.
Nu väntar två veckor med många och långa sjukhusbesök. Vår tåliga, duktiga och alldeles underbara Hugo. Jag älskar honom så oändligt mycket. Ja, Moa med så klart. Men jag är så jäkla rädd för framtiden, men ändå lever hoppet, det kommer aldrig svika.
Min lilla guldtjej!
Helgen som var spenderades i två simhallar med härligt gäng från simklubben. Mycket skratt och fina simningar av barnen. Mysigt boende på Brunnstorps vandrarhem. Rekomenderas starkt.
Moa visade sig dimma som en stjärna. Ett guld i 25 m fjäril, två silver i 25 fritt och 25 bröst och ett brons i 25 rygg. Som hon simmade. Imponerad.
Andra dagen tävlade hon mot två år äldre flickor och knep en fin fjärde plats i 25 fjäril. Lilla söta Moa brände för första gången av 100 frisim på tävling, vilket enligt henne var jättekul! Flickorna kom sedan två i en spännande lagkapp!
Godmorgon!
Idag är det dags för sjukhusbesök igen. Till Huddinge för besök hos skoliosläkaren. Ingen aning om vad vi ska göra där. Vad besöket än går ut på kan det inte bli så mycket värre än sist.
Nu är det drygt en vecka vi fått leva med vetskapen om att Hugo har cancer. Mycket tankar, oro, tårar och telefonsamtal med läkare har fyllt vår vardag. Det har varit skönt att jobba, att få skingra tankarna. Samtidigt har det varit jobbigt. Ibland blir saker och ting så triviala i jämförelse med annat. Jag inser att det kanske är fyra dagar kvar att jobba innan han ska opereras. Den 17 april, skärtorsdagen, ska tumören försöka tas bort. Så mycket det går. Än vet vi inte ens om det går. Och inte heller i vilken utsträckning. Fruktansvärt läskigt, men samtidigt skönt att få det gjort. Jag vill bara att det ska bort, bort, bort.
Hoppas på något sätt att få vakna en dag och inse att det bara är en dröm. Kommer förmodligen inte ske.
Hur som, livet rullar på, med en så normal vardag som möjligt. Utåt sett i alla fall. Inte inom oss.
Jag är så ledsen för Hugos skull. Han är en levnadsglad underbar pojke. Han ska liksom andra barn som drabbas inte behöva tillbringa sina dagar på sjukhus.
När det man fruktat mest blir sanning
Jag tror bloggen tar en annan vändning nu. Mitt liv hör inte längre till den allmänna vardagen.
I tisdags. 140318. Det var då vi fick det besked vi fruktat mest för. Vår älskade son, underbara Hugo börjar nu sin kamp mot att besegra cancern.
Att sitta på en stol, stirra på en datorskärm med bilder och få förklarar för sig i tur och ordning; knöl, tumör, cancer, hjärntumör, förlamning, skolios, orsak, magnetröntgen, operation, stag, kompletterande behandlingar.
Det kom slag efter slag efter slag i magen. Tillslut hörde jag inget mer av vad läkaren sa. Genom tårar skildrade jag bilderna. Att Hugo har en tumör har jag förstått, att det finns förändringar i den vet jag också. Än så länge går det inte säga mer. De måste ta fler bilder för att se hur och om det går att ta bort den.
Världen rämnade på mindre än en sekund. Nu håller vi på att klättra från djupaste hålet. En bit upp, för att sedan åka ner igen.
Vardagen måste fungera så likt det normala som möjligt. Både för barnens och för våran skull. Han klarar det här. Vi måste klara det här. Finns inget annat som betyder något. Livet fick en helt ny innebörd. På dagarna är vi starka, så gott vi kan. På nätterna dör jag av ångest och oro. Det som inte får hända någon förälder har hänt.
Jag kan inte med ord beskriva min sorg, men att ge upp finns inte.
Känslosam vecka
Veckan börjades med måndag... Vad annars... På måndag ringde vi även Hugos läkare för att boka tid efter gjord magnetröntgen. Dock var det ju inte bara... Bilderna hade kommit, men sköterskan var osäker på hur hon skulle göra och skulle be läkaren ringa.
Väl tisdag och inget samtal. Kommer väl en kallelse tänkte vi.
Klockan åtta på onsdag morgon ringer telefonen och mitt hjärta slutar slå för ett tag. Läkaren förmedlar med stadig och myndig röst att de har funnit någonting i Hugos rygg som inte ska vara där och som är orsaken till själva skoliosen. De kan med säkerhet inte säga vad det är än, utan de vill tydligen ha fler bilder för att se om det är godartat, hur det sitter och om det går att ta bort... Detta något sitter inuti själva skelettet, i ryggmärgskanalen.
Åh, kan de inte bara ta bort, bort, bort det fort?!
En barnspecialist neurokirurg har under veckan studerat bilderna igen. Och igår damp det ner kallelser till barnneurolog och neurokirurg. Bara ordet neurokirurg får mig att rysa. Med kunskap inom psykologin låter detta inte som något jag vill uppleva. Men samtidigt är det en lättnad att ha fått svaret.
Vi kan inte göra något mer än att vara starka och göra det bästa av hur läget nu är. Positivt är att korsetten ger en liten liten effekt på. Men vi ser att det blir värre och värre då han inte har den på sig.
Så om en vecka vet vi mer hoppas jag, och innan dess lär vi göra ytterligare en magnetröntgen med narkos.
Vår älskade lilla kille❤️
