Tuffa träningspass
Ja som jag i tidigare inlägg skrev har det varit en vecka med ganska hårda pass, kanske inte så långa, men de har krävt fokus, pannben och styrka.
Två 40x50 race pace pass har avklarats. Det låter som en baggis, men att ligga på tävlingsfart i 2000 m , hålla varje 50:à på exakt tid kräver ork och framför allt pannben. Sist facilast jag inte en enda gång. Vilket alltså egentligen innebär att jag hade kunnat ta i mer, legat lite snabbare på alla. 2 ggr ska man faila. Mer innebär att man gått ut för hårt och måste sänka farten. Jag tror dock inte att jag hade varit kapabel till att simma så mycket snabbare och sedan hålla det. Det är en mördarserie. Denna vecka krymper vi det till 30x50, vilken lättnad!
Ett annat pass som såg hyfsat lätt ut på pappret var det inte... huvudserien var:
3(4x75 f3-5 - 100 bad - 2x50 f4 - 2x100 löst - 4x25 Max - 100 löst)
Överraskade mig själv med att simma 50:orna på 27 med start nedifrån och fenor!
Veckans sista hårda pass avverkades i fredags;
4(100-75-50-25 f5 +50 bad)
Detta är huvudserierna så Insim, teknik, arm, ben och avbad etc är sådant som tillkommer.
En fantastisk känsla närma hittar vattenläge, flyt, drag, känsla och tryck samtidigt. Den vill man bevara.
1 1/2 månad kvar till SM, spännande. Dessförinnan blir det DM, inga sträckor som jag egentligen inspireras av eller som jag brukar simma, bara 50:or och 100-ingar, men ser det som träning och framförallt sprintträning till lina annars långa distanser så som 400 och 800.
Godmorgon världen
Godmorgon!
Att vakna upp till strålande sol med min lilla prins, kan det finnas något bättre? De två stora borta hela helgen och jag och Hugo själva sedan igår morse. Igår startade vi dagen med en otroligt mysig frukost hos vänner, lek och sedan vidare för att hyra film och inhandla lördagsgodis. Hem och leka, träna, baka. Följt av ett supertrevligt besök av efterlängtad vän, tacos i soffan med Mellon på. Vi gick och lade oss samtidigt och tänk att få somna med minnet färskt på näthinnan av små härliga tankar och funderingar ❤️!
Inte för att jag sov så bra, pga smärta, men att ligga och lyssna på små lätta andetag och den fridfullhet ety barns sömn ger är ju bara för mysigt!
möttes av fätgdparakande tulpaner, vilken lyx, jag älskar tulpaner! Helt klart det bästa den här tiden på året.
Bestämde oss för att sätta en bulldeg för att senare mysa med nybakat bullar hos mormor och morfar. Ska senare lämna min lilla där för att kunna jobba hela dagen imorgon. Ikväll kommer de andra två hem, längtar ❤️. Förmodar att de haft en underbar helg i skidbacken!
Innan det bär av till mina föräldrar har jag slipat på styrkan igen
Det tar sig. Jag inser att jag är bra mycket starkare än i samma träningsperiod sist. Målet är egentligen inte att vara stark utan att ha en fungerande kropp som gör att jag sels orkar ta mig igenom vår vardag men även att bemästra och utöka min simkapacitet.
När smärtan sätter in
Det var bra längesedan jag skrev om mitt eget fysiska mående, det som från början fick mig att starta bloggen. Det var ett rum, ett ställe, att skriva av mig på när smärtan var som värst. Med tiden förändrad man. I och med att Hugo fick sin hjärntumör kom smärta att handla om något helt annat. Ändå, Berendsens sekund påminns jag i stort sett av smärta, härrörande från fibromyalgi. Den är vedervärdig. Men har liksom inte riktigt känts värd att nämna eller ens tänka på i den absurda situation vi nu befunnit oss i i tre år. Fibromyalgi är inte farligt. Men gör fruktansvärt ont. Ofta kan jag hålla den i schack med träningen. Utan träning skulle jag förmodligen inte ens kunna stå. Har jag ont tvingar jag mig många gånger ändå till träning, jag vet att det blir bättre med det. Kan känna känslan efter 15 minuter, hur kroppen mjuknar och smärtan gradvis försvinner. Nästan som ett rus som intar muskler och leder. Det kan många gånger täcka med 30 minuter på crosstrainern för att känna sig ok. 30 minuter är ingenting mot att få en hyfsat smärtfri dag. Och som får mig att orka göra saker, gå till jobbet, ta hand om mina barn etc.
Sista veckan har vädret slagit om rejält. Det har blivit kallt. Vilket så klart inte är särskilt gynnsamt för kropp och leder. Jag är gärna inte ute mer än nödvändigt. Nätterna har till och från varit outhärdliga. Men i relation till vad?! Med tanke på cancer är väl det mesta uthärdligt. Jag kan ju oxå lindra det genom träning. Kanske inte så lockande att dra på sig träningskläder då bara kläderna uppfattas som ett tryck mot kroppen och får smärtsystemet i obalans. Att snöra på sig skorna och trycka ifrån på underlaget när man knappt kan stå för att det värker är inte heller så frestande. Men vet ni vad; biter jag ihop 15-20 min kommer belöningen, ett välbehag och med smärtan uthärdligt. Inte borta, men mer diffus.
För mig ett enkelt val och jag anser mig inte ens ha rätten att klaga då det pågår andra smärtor och krämpor här hemma.
Effekten sitter i ca 12 timmar. Max. Men går som sagt att bekämpa genom att återigen göra kroppen varm inifrån. Bästa medicinen och mer hjälp än alla värktabletter i världen.
Dock är det en balansgång, att heller inte träna för hårt. Syrapassen tar knäcken på mina leder liksom muskler. Förruttna den normala tröttheten vid dessa typer av pass värker det så in i bomben. Jag brukar kunna härda ut ett pass i veckan, nu pratar jag om simning och den syra de passen ger. Fler än ett går typ inte. Kanske är det därför kroppen nu gör så fruktansvärt ont, jag har kört fyra mycket hårda simpass denna vecka. Inte så långa, snitt 4500-5000 m, men med inslag av Max och fart 5. Det tär. Och känns ju inte där och då, utan det kommer som ett brev på posten några timmar senare.
Men ändå, jag kan hantera smärtan idag, vet vad jag kan lindra med, vad jag behöver, men ibland gör det faktiskt sjukt jävla ont. Som nu. Och nätterna igenom. Igår var det en känsla av att bestiga berg bara av att behöva röra fingrarna. Jag insåg detta, skapade mig tid till att lägga ner 40 min på crosstrainern samt ett lättare gympass hemma. Som en helt ny människa och det räckte för att eftermiddagen och kvällen fram till halv tolv skulle bli ok.
Nu står jag här igen, på crosstrainern, med en bedövande smärta som sakta håller på att klinga av en aning. Snart redo för att sparka igång dagen på allvar. Ikväll blir det som tänkt ett simpass som torde gynna min kropp.
Mest av allt är det värme som hjälper. Det bästa är som jag redan skrivit värmen som kommer inifrån, som får blodet att pulsera och värmas upp. Annars kan jag ge tips om varma bubbelbad, bastu och såklart att befinna sig på varmare breddgrader. Smärtan försvinner nästan helt bara man kliver av planet (lite överdrivet) och kommer så snart man återvänder till kyla. Jag älskar värme, hela kroppen känns annorlunda inuti. Där behöver jag ingen träning för att må bra på det sättet. Sedan behövs såklart träning för att få känna en annan typ av välbehag.
Jag önskar att fler av de dom lider av fibromyalgi skulle våga testa och försöka ignorera den första extrema smärttröskeln vid träning för att sedan upptäcka att det faktiskt hjälper. Jag vet själv hur rädd jag var för smärtan ett tag, men att stålsätta sig och utsätta sig för det har faktiskt fått mig att kunna hantera det. Det är ingen lätt väg, men helt klart värt det när jag vet vilka effekter det ger!
Hur länge kommer han orka?
Nu har vi lagt ännu en operation bakom oss, den nionde i ordningen. Vilket också innebär att det var 29:e gången han sövdes sedan februari 2014... jag skriver att vi lagt operationen bakom oss, men det har vi ju egentligen inte. Den har liksom lagrats i våra sinnen, och inte minst hos Hugo och i hans lilla kropp och knopp.
Det blir svårare och svårare att handskas med hans känslor och tankar, det blir tuffare och tuffare för honom. Han vet så väl vad det innebär. Smärta, frånvaro rent socialt från skola och kamrater. Idrott som han vill hålla på med läggs åt sidan. När han sedan mår som bäst är det daga igen. Om och om igen.
Det finns liksom inget slut. Många barn som är sjuka här och nu ser åtminstone ett mål, ett slut då de är färdigbehandlade. Det finns inte i vår värld. Det rullar, om och om igen. Som ett mantra som man hoppas att man skall vakna upp ur och få höra att han kan ses som färdigbehandlad, att han slipper mer plåga och sjukhusbesök. Samtidigt så är det ju på något sätt tur att det fortsätter, vi vill ju absolut inte höra att det inte finns mer att göra, men det vore underbara ord att höra om det gäller att han anses vara färdigbehandlad och därtill få ett fullgott och bra liv!
Men så är det inte.
Nu har han genomgått en operation, det innebär otaliga läkarbesök innan och efter. Efter operationen får han inte vistas i skolan på ca 4 veckor för infektionsrisk och för att sår och kropp skall läka. Efter dessa veckor sätter alla kontroller för tumören igång, igen. I ungefär två månader är det ännu fler otaliga sjukhusbesök. Det är sjukgymnast, arbetsterapeut, röntgen, magnetröntgen, ögonkontroll, neurologisk kontroll, uroterapeut, onkologbesök, provtagningar osv, allt i en salig blandning. Efter detta är det ca tre v lugn och ro (om ingen annat inträffar), sedan dags för kontroll inför inskrivning inför nästa operation av stagen. Inskrivning, frånvaro från skola, operation och så är vi tillbaka på ruta ett igen. Och igen. Om och om igen.
När får han nog? Hur länge kommer han orka? Det märks så tydligt hur han blir mer och mer deprimerad inför varje "cykel". Vårt jobb är att uppmuntra, finnas där. Men som sagt han blir äldre, han ser och förstår vad han missar. Vi har försökt med otaliga sporter, vilket han ofta inte orkar på grund av att allt annat tar energi, men även för att kroppen blir trött och aldrig får komma ikapp innan det är dags för nästa sak. Vi finns här för honom, varenda minut. Det är inte alltid så lätt att motivera, försöka muntra upp, när han själv påtalar att livet är tråkigt. Ändå mitt i allt detta hittar han sig själv. En styrka ingen annan besitter. Vi hittar på saker, anpassar oss för att han ska klara av det han annars brukar göra. Vi tar vara på tiden. Ändå är det något som säger oss att han en dag kommer få nog av denna karusell. Hans högsta önskan är att han varje dag får vakna med mamma, pappa och storasyster och vara som alla andra utan cancer. Får han önska sig vad han vill så är det ständigt att tumören skall försvinna. En önskan vi idag inte kan uppfylla. När livet sedan känns lite bättre, när han mår bra och sviterna efter senaste ingreppet börjat ebba ut, ja då kommer nästa ingrepp och han faller igen.
Framtiden är oviss. Bara varje operation av stagen är oviss. Och inte minst hur tumören utvecklar sig. Oftast trycker vi undan ovissheten, lever här och nu. Tar vara på de framsteg han gör. Stålsätter oss för att spela ännu en hockeymatch, eller fortsätter peppa...
Älskade lilla unge! Tänk att du ändå klarar skolan galant, läser och räknar som du inte gjort annat. Är en fin kompis, omtyckt av alla, omtänksam och idéer som sprutar av både intelligens och rolighet!
Fuck cancer!
Late workout
Startade gårdagen med ett intervallpass följt av styrka i förrådet (har min lilla hörna där det mest vesäntliga finns för fullgod träning). Tanken var att jag skulle få till ett simpass på kvällen, men prioriterade annat, både jobb och barn.
Istället blev det ett sent pass på crosstrainern, en timma fick benen slita, men ganska skönt när resterande familj sover och man får vara i fred!
Det gav mig lagom med energi för att fortsätta jobba och sedan krypa i säng med en behaglig värme i kroppen.
Innan träningen hade jag så fruktansvärt ont i lederna, vilket beror helt och håller på vädret. Det är hemskt när det värker in i leder och skelett. Hur som, det är bara att försöka råda bot på det och jag vet inte om det är rätt att klaga när man har barn som går igenom någon helt annan form av smärta.
Gofika!
Jag och Hugo fördrev tiden med att baka lite igår. Semmelkladdkaka!!! Wow, så gott! Denna gång hade jag betydligt mer riven mandelmassa än vanligt, resultatet blev en mer saftig kaka👌🏻! Till detta serverades det varm choklad med grädde. Ja jag vet, ett riktigt lyxmellis fick inleda veckan och välkomna Moa hem från skolan!
SEMMELKLADDKAKA
150 g smält smör
200 g riven mandelmassa
1 msk stötta kardemummakärnor
2 1/2 dl socker
3 ägg
2 2/1 dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
1 nypa salt
Blanda allt genom att röra ihop det i ordning från receptet. Smöra och bröa en form, häll i smeten och grädda i ca 20 min i 180 grader mitt i ugnen.
Servera med vispad grädde!
Njuuut!
Allt-i-ett med torsk
Att få till rolig mat i veckorna är inte det enklaste. Ofta hamnar man i samma handlingsmönster som vanligt vilket innebär att det blir i stort sett samma rätter vecka efter vecka. För att hotta upp vardagsmaten tig jag tidningen buffé till hjälp, mest för att få lite inspiration. Här ska göras lite roligare mat! Moa undrade varför jag handlade så konstiga saker sist...
Igår testade vi "allt-i-ett med torsk". Riktigt gott! Och faktiskt uppskattat av såväl vuxna som små.
Du behöver, 4 pers;
500 g småpotatis, halverade
2 röda paprikor, i klyftor
1 rödlök i klyftor
250 g champinjoner, halverade
2 msk olivolja, salt och timjan
Blanda ovanstående i en ugnsfastform, in i ugnen i 225 grader i 20 min.
400 g torsk i lagom stora kuber (jag använde ryggfile)
Salt
Svartpeppar
Rivet skal av en citron, skär sedan bort det vita och hacka fruktköttet. Blanda med
3 msk olivolja
2 msk kapris
Klippt färsk timjan
Lägg i torkbitarna i formen, ringla över och blanda med såsen. Låt stå i ugnen i ca 15-20 min.
Tadaaa!
Vill man kan man servera med en fetaostcreme till!
Idag blir det något så exotiskt som korvstroganoff och ris...
Debut
Ha ha. Inte trodde jag att jag efter alla år i en simhall återigen skulle kliva in och göra någon form av debut. Men det gick visst.
Denna gång som speaker på en simtävling. Gissa om jag var nervös innan!? Jag verkligen hatar att prata i mikrofon, än mer framför folk. Men vet ni vad, det var ju superkul! Nervositeten försvann, och jag tror och hoppas att det var helt ok. Tekniken fungerade efter lite strul innan tävlingsstart, förhoppningsvis var det ingen som märkte det. Tack vare fina 'medarbetare' gjorde vi detta till en kanontävling!
Samtidigt fick jag äran att ta del av klubbens alla duktiga simmare! Vilka prestationer! Många personliga rekord och kilovis av medaljer! Vilja duktiga tränare våra barn har!
Moa persade med flera sekunder i sina lopp, nu börjar hon bli riktigt snabb och snart kommer hon förmodligen simma ifrån sin käre mor....
Apropå tid; i pausen passade jag på att få till dagens simpass som bestod av teknik i distansfart. På en timme blev det strax över 4000 meter och ändå fanns det tid för lunch, fika och förberedelser inför eftermiddagspasset.
Det var en lyckad dag, så kul att umgås med alla trevliga människor!
Underbart att rensa huvudet
Väl hemma får sjukhus och i en mer hemtam miljö stod träningsskorna inom räckvidd! Vad är väl egentligen bättre än att stoppa i fötterna i skorna, dra på sig kläder efter väder, ok, ganska svårt med tanke på att jag under sade knappa 15 km jag sprang befann mig i en klimatzon av mulet, regn, hagel och snö... hur som helst var det skönt att få rensa huvudet och avsluta med ett styrkepass som satte sina spår dagen efter!
Att sedan hitta Hugo iförd full hockeymundering fick hjärtat att smälta en aning. En underbar start på fredagskvällen helt enkelt
Inte nog med det, lika bra började faktiskt lördagsmorgonen. Mina trötta och onda ben fick sig en rejäl uppvärmning genom att springa 12 x trappor innan det var dags för ett riktigt gött simpass. Kändes grymt, tills jag insåg att jag skulle får tid till veckans andra 40x50 i race pace fart! Och där dig jag lite grann, men kunde ändå genomföra dem enligtbplan utan att faila. Endast en fail, men det var på nr 3, vet inte om det räknas som en riktig fail. Tror det mest handlade om att hitta tempot. Och; I really did it! Även om huvudet innan sa något annat! Yeahhhh!
Lördagens bana... äntligen känner jag att jag hittat flytet igen efter nyårssemestern och goda drinkar😊! Nu satte väl iofs sjukhusvistelsen och kommande dagar lite käppar i planeringen, men det gör inget. Alltid barnen först, sedan träningen. Och det går. Att då tillfälle ges verkligen ta det och under den tiden fokusera till 100 %. Tänk att ha fått en kropp med en förmåga att ta sig igenom träningspass efter träningspass , att få följa med den in i träningen, kämpa, känna dess närvaro och framför allt få ta del av hur stark den faktiskt är och se dess förbättringar i och med rätt träning. Coolt skulle jag säga. För det är det. Men vägen dit kommer inte av sig själv. Det gäller att prioritera dygnets timmar så att man mår bra. Både mentalt och kroppsligt. Ingen har fler timmar att förfoga över än någon annan
. Dygnet har 24 timmar. Att skylla på att tid inte finns går inte. Det är enligt mig en prioriteringsfråga. Jag prioriterar min familj tätt följt av träning och vänner framför en tv-serie eller dötid framför telefonen. På köpet får jag en frisk, stark och energisk kropp som gör att mitt psyke orkar med att leka med barnen och stundtals befinna mig på sjukhus. Den får mig att ta tag i saker här och nu, för annars hinner jag faktiskt inte till träningen. Ooops, se där, tiden finns, bara man prioriterar det man vill göra.
Jag ska vara ärlig, jag verkligen älskar känslan att ha gett gärnet på en träning, vara helt utpumpad kroppsligt men mentalt uppfylld av energi som sprudlar till jobb, familj, vänner och känslan av att vara frisk! Jag förundras över kroppens förmåga, är glad att jag har en kropp som orkar bära mig framåt i livet dag efter dag. Som orkar de där jobbiga och slitsamma passen men som oxå uppskattar lata dagar! För vila sig det är oxå à och o för en kropp i balans. Jag har känt av en kropp i obalans och det är inget kul. Då prioriterade jag fel, hann inte vila om jag uttrycker mig så. Det finns många faser, det tar tid att hitta rätt, man får försaka vissa saker, men i slutändan handlar det i alla fall om att prioritera det som får just DIN kropp att må bra. Och det värsta värsta jag vet är folk som klagar på att de inte har tid. Gör inte det. Tänk till, vad vill DU? Prioritera det så får du massor på köpet! Oavsett om du benämner det med ord som tid eller vilja.
Framsteg
Tänk att vår kämpe repar sig som genom ett under. Ideligen ser vi små små framsteg som tillsammans är enorma! Operationen gick enligt plan. Såklart väldigt ont efteråt och att ens sitta upp var en pina. Deppigheten slog till efter att inse att man vill göra så mycket som man där och då inte klarar av. Tack ni som kom och piggade upp vår lilla filur! Guld värt!
I fredags tyckte vi alla att det skulle fungera att åka hem. Och vägrar man låta sköterskor och läkare ge smärtlindring i infarterna så är man ju i det närmsta färdigbehandlad. Efter typ tre dricksglas med alvedon och klonidin i dl-vis så packade vi in oss för hemfärd.
Skönt att komma hem! Men ny deppighet av att inte vara så fit for fight som man vill var det tacksamt med besök! Tack ❤️! Sedan dess har det vänt och måste säga att det fungerar över förväntan. Det blir långa dagar där det inte finns så jättemycket utrymme för aktivitet, men spel, läxor och film fungerar det med!
Att vara hemma med sjukt barn är inte så glamoröst och utvilande som man kanske skulle kunna tro. För det första är det sjukhuskontakter som det skall ordnas med, boka om, boka på, boka av besök i en salig blandning. Sedan ska ju även dessa besök genomföras, vilket faktiskt inte är bara med ett barn som inte vill eller har ont. Lägg till samtal till försäkringskassan och försäkringsbolag. Underhålla den lilla, försöka handla med en hand och samtidigt se till att den stora får sitt... plussa på 'lite' jobb och att ta hand om sig själv... ja dagarna går rätt fort och är ganska tråkiga måste jag säga. Det bästa är väl i alla fall att jag får vara med mitt hjärta! Helt klart det bästa!
För övrigt vittnar stora lokaler, operationssal på 120 kvm, rent och fräscht om att det är ett nybyggt sjukhus. Samtidigt vittnar stängda dörrar i hela korridorerna om bristen på personal. Det finns som bekant ett antal vårdplatser till förfogande, men personalen saknas. Då blir det ju per automatik ganska svårt att nyttja det finfina sjukhuset som byggts. Jag får inte riktigt ihop ekvationen, personalen är fantastisk, försök behålla den, anställ fler med bättre avtal👌🏻! Måste ju i längden innebära fördelar och kostnadsbesparingar istället för att anlita bemanning- och konsultföretag.
Ett stort tack till all personal och nära och kära som gjorde vistelsen och hemkomsten riktigt bra dör Hugo!
Morgonfys...
ja.... när tristessen blir för stor och man inte får leka så tar man saken i egna händer och kör på fullaste allvar morgon gymnastik på diverse egna påkomna övningar. Kan ju vara så att han inspirerats av mamman under sina år...
Vi får väl se när operationen blir. Först sa de åtta, nu säger de tolv. Magen börjar kurra både på mig, men framför allt Hugo. Och visst jag kan gå iväg och äta, men har inte riktigt lust att göra det då mitt barn måste fasta, och det har liksom blivit lite som en regel att vi äter inte i närheten av honom då han fastar. Snart, när pappan kommer kan jag smyga iväg och i alla fall få något litet i mig. Tills dess kör vi alltså gymnastik och skönsång på hög nivå med bland annat Måns, Frans, och så klart Samir och Viktor i form av bada nakna innan det är dags för ytterligare en dusch!
