Handlade mellis efter önskemål. Packar efter önskemål. På med joggingkläderna, det var ju liksom grejen att ha möjlighet att cykla ifrån den springande mamman... 

Orken tröt redan innan vi kom iväg. Men iväg skulle han. Med tårar, kämpaglöd, pauser osv kom vi fram. Åt mellis och tog oss vägen hem. Ännu mer tårar. Och tålamod från min sida.

Vi hann inte mer än hem innan han låg i sängen utan kläder och typ sov. Febern är ett faktum och jag undrar om det var rätt att gå med på cykelturen... Han ville så gärna, han hade aldrig accepterat ett nej. Och jag lovar, han är så nöjd att han gjorde det och klarade det. Det är det enda som betyder något för honom just nu. Feber och trött eller inte, det spelar ingen roll.

Gjorde jag rätt eller fel?!

Syskon.

Syskon till ett barn med cancer.

Säkert ett av de svåraste sammanhang att befinna sig i.

Att oroas, känna oro för det sjuka syskonet. Men också inför föräldrarna. Att befinna sig i ingenmansland. Att stå ensam kvar och axla oro och ledsamhet. Att själv hoppas på att vara den som var sjuk. Att behöva besvara frågor från en omgivning som egentligen bara är omtänksam. 

Att försöka göra allt rätt och riktigt för att föräldrarna inte ska behöva oro sug mer än vad de redan gör.

Att se det sjuka barnet sjukt, att sedan se det friskt men ändå veta hur sjukt det egentligen är. Att tassa på tå. Att bli 'lämnad' för viktigare undersökningar. 

Att hålla upp ett sken för att sedan utan förvarning falla platt som en pannkaka och inte veta hur man ska ta sig upp till ytan igen.

Att hata cancer, men ändå vara tvungen att leva med det.

Att axla detta som nio-åring är säkerligen inte det enklaste. Kunde jag skulle jag skona min vackra kloka underbara dotter från detta. Men det kan jag inte. Inte det heller kan jag. Men jag även här finnas nära, till hands, lyssna, känna in och försöka så gott jag kan. Ibland räcker det dock inte. 

Ett stort tack till syskonstödjaren. En ängel och räddare i vår konstiga normaliserade vardag. Det betyder så oerhört mycket. Att få tillfälle att bara göra saker som är kul, med dem som förstår. För just förståelsen hur det är att stå bredvid finns inte hos hennes vänner. De kanske förstår p ett sätt, men känslan kan de inte känna om de själva inte varit där. 

Igårkväll var vi inbjudna att delta vid Barncancergalan och svenska humorgalan. En rörande tillställning med omvälvande skratt och tårar, om vartannat.

Det slog mig, de som var mest berörda och de som grät 'mest' var syskonen till de drabbade barnen. Det slår mig då även att känslorna bubblar, de känner in och känner av. Förstår allvaret. Hur nära det ibland är, även fast det sjuka barnet ser fullt frisk ut. Det är också detta de axlar i vardagen. 'Din bror ser ju frisk ut, han är väl inte så sjuk'. Hur förhåller man sig till det när man är nio år? Fullt medveten om att ens lillebror gasar 110 % för att sedan få betala det i efterhand då syskonet är med...

Tack också till konsultsköterskorna som inom kort kommer ta sig till klassen, svara på frågor och stötta ännu ett syskon i kampen mot cancer. 

Hur hade livet sett ut utan den oinbjudna gäst? Det vet jag inte, men antagligen bra mycket annorlunda. Nu ska vi göra det till det bästa, för att i största möjliga mån axla den oro syskonet känner.

Älskade dotter, du skulle liksom jag hellre vara sjuk än att se din lillebror mitt i det. Det går inte och det gör dig många gånger arg och frustrerad, men mest ledsen av maktlösheten att stå bredvid och bara kunna titta på. Men vi vet att du skulle göra vad som helst för att det inte skulle bli så här. Du kämpar, krigar, finns. Du är full av glädje, men även sorg. Du är på ett barns vis otrolig på att leva här och nu. Släpper det jobbiga och gör det du mår bra av. All heder och kärlek till dig min fina❤️. 

Ja det är ju så. Hugo har ju drabbats av skolios till följd av hjärntumören. Det är något läkarna är helt säkra på. Hade han inte haft en hjärntumör i ryggmärgskanalen hade han förmodligen aldrig drabbats av skolios. 

Tyvärr är det ju också så, har vi lärt oss, att när man drabbas av cancer drabbas man ofta oxå av andra saker, rent kroppsligt. I Hugos fall skolios. Att ha cancer, oavsett vilken, innebär det en rad olika och många läkarbesök. Undersökningar, prover, röntgen, operationer, rehab, sena komplikationer osv. Att drabbas av skolios innebär många kliniska undersökningar, må ga röntgenundersökningar i olika former, men också av otaliga operationer, ärr, smärta, oändlig rehab och säkerligen begränsningar i arbetslivet samt nedsatt funktionsförmåga. 

Alltså inte en helt lätt situation att drabbas av något av det. Ta få detta i ett och samma... Där är vi. Eller där är Hugo rättare sagt. Tumören kollas upp i tre-månaders intervaller. Då är det en rad undersökningar som genomförs. Skoliosen kollas upp i andra tre-månadersintervallet och opereras var sjätte månad. 

Operation av skolios och förlängning/byte av stag i november. Kliniska kontroller av tumörens påverkan i januari, Mr och tillhörande narkosbedömning, och övriga neurologiska kontroller i februari, kontroll av stag i februari/mars, röntgen, Mr i maj av tumören med tillhörande undersökningar och bedömningar, operation av stag i maj, rehab, kliniska undersökningar i juni/juli för både stag och tumör, Mr med sövning i augusti/september för tumör och tillhörande undersökningar, kontroll av stag i september och operation i november med tillhörande rehab... 

Och så igen. Och igen. Och igen.

Resultatet är väl ungefär lugnt i april, augusti och oktober. Det hade liksom räckt med en grej att hålla koll på.

Var ligger kontinuiteten i förskola, och om mindre ett år i skolan för Hugo? Lägg även till de dagar kroppen på ett eller annat sätt säger ifrån eller strejkar och som innebär akuta besök, inläggning, extra kontroller etc på sjukhus. 

Har skrivit det dörr, detta är bår normala vardag, eller en vardag som har normaliserats för Hugo. Galet. Hur kommer han att klara skolan? Så klart han kommer, med vår hjälp och vårt stöd. Sjukhusskola. Vilja. Men det andra då? Det sociala som vi andra, i alla fall de flesta av oss tar för givet?! Antagligen kommer han aldrig få ta del av det på samma sätt som de flesta andra. 

Nu tror jag inte att han reflekterar så mycket över det än. Men det kommer komma, och det börjar komma. 

Men något vi är fast beslutna över stt Hugo aldrig kommer bli sin sjukdom. Han kommer i våra ögon alltid betraktas som fullt normal med enorma tillgångar. Han ska inte behöva begränsas mer än vad han redan hör av det som måste göras. Han har bara lite mer med dig i sitt bagage. Och vad det bagaget kommer göra med honom vet jag inte än. 

Det medför ju såklart en styrka med. Fast egentligen en styrka jag inte önskar någon. Inte en vuxen, men särskilt inte ett barn som är hungrigt på livet och längtar efter stt få leva det fullt ut. Hugo kommer f leva ditt liv fullt ut, i så stor utsträckning han orkar och efter sina egna förutsättningar. 

Än så länge finns inte konsekvenstänket hos honom. Visst finns det, men inte få det gäller att göra saker och dra egen slutsats av hur det kommer påverka honom senare. Nu kör han hundratio procent i det han gör utan att tänka på hur det blir för honom efteråt. Ich vet nu, jag älskar stt det är då. Visst, ska inte sticka under stol med att det är både jobbigt och påfrestande att se hur trött han blir, hur kroppen tar slut, men han har levt här och nu. Tagit tillvara på tiden som gavs. Ett barns oerhörda förmåga som vi vuxna ibland saknar.

Ur ett själviskt perspektiv skulle jag mer än gärna strutta till jobbet varje dag, tillbringa heltid där, hämta barn, delta i aktiviteter osv, men så ser inte vår tillvaro ut. Jag kan många gånger tycka att det är urjobbigt att inte gå full kontinuitet i mitt jobb, men skulle jag ha det är det ju på bekostnad av Hugo. Förhoppningsvis kommer jag kunna ha det en dag. När Hugo är frisk. Även om det inte är troligt så finns tanken för och det är det vi måste sträva efter. Och ställer man arbetet i relation till sitt barn så är valet ganska enkelt. Sedan kan man ju själv ha en längtan att få finnas på plats på arbetet varje dag. Min skyldighet är i alla fall att se till Hugos bästa.

Men, han har ju inte 'bara' skolios och inopererade stag som kräver förlängning, byte och steloperation framöver. Han har ju oxå en ovälkommen gäst i sin lilla kropp. En tumör som bosatt sig i ryggmärgskanalen, alltför innästlad för att gå att ta bort. Enligt läkaren vill den ca 10 cm långa gästen inte flytta ut. Snarare kommer den ta över mer och mer utrymme och bli mer och mer elak. Men vi vet inte säkert, kanske går den nog en dag, inser att det inte är någon ide att kämpa mot Hugo. Kanske fattar den att det är Hugo som bestämmer och hans vilja och gnista är starkare?! Hoppet är ju det sista som sviker och vi ger inte upp.

Vad jag inte vet är hur mycket min lilla krigare förstår?! Han är väl medveten om att han har en hjärntumör och att det just nu inte går att ta bort mer, men att han ändå kan leva fullt normalt med den där (nästan iaf, men det är inget han vet). Han vet oxå att han är tvungen att kontrollera den genom otaliga sjukhusbesök för att de ska veta hur den 'beter' sig. På något sätt vet han att han har cancer, vi har inte sagt det till honom, men han har frågat om han har det, och vi har svarat. Han har oxå frågat om han kommer dö av cancer. Vi har sagt att läkarna gör allt för att han inte ska det. Sedan har han inte frågar mer. Några gånger, då han varit riktigt dålig har han frågat om han kommer dö nu. Vi har sagt nej. Klart han inte ska! Det finns två gånger jag knappt vågat tro på mitt svar. De gångerna har ögonen varit gråa istället för underbart blå. Smärtan och rädslan har lyst så starkt från hans blick. Att se honom ligga där inlindad i slangar och ljudet av en mängd olika mätapoarater gör mig  spyfärdig. Att prata med sitt barn utan svar, att bara finnas där fast han inte ger sken av att uppfatta mig eller mina ord, trots det vet jag att han både hör och känner min närvaro. Att blunda några sekunder och sedan titta upp och mötas av en skymt av den där blå färgen i hans ögon ger hopp! Han krigar, han kämpar, han är stark. En av de starkaste jag någonsin mött. 

För ett år sedan hick han på stappliga ben. Ingen trodde att han skulle kunna gå, springa, cykla, simma, leka... Listan med troliga och eventuella komplikationer vid operationen var lång. Han har klarat sig utmärkt! Vet man inte att Hugo har en inneboende och ovälkommen gäst skulle man aldrig kunna gissa sig till det. Om man inte ser ärret. Ett låååångt ärr, som rent försäkringsmässigt inte är värt ett skit, utan snarare ett hån, men för oss betyder det så mycket. Det vittnar om skickliga läkare och inte minst om hur stark Hugo är. Både mentalt och fysiskt.

Hur ser han på sug själv? Har han en aning om hur sjuk han är? Har han någon aning om hur nära han varit 'andra sidan'? Just nu tror jag inte det. Tack och lov. Kommer han som tio-åring förstå vad som skett och vad han gått igenom? Vi har otaliga bilder från sjukhusperioder, men han vill inte se. Kanske vill han det senare. Det får han själv bestämma. Liksom att vi svarar så gott vi kan, med raka enkla svar, på det han frågar. Inte mer än så. 

Men vad rör sig hans huvud? Det vi inte får ta del av? Jag vill så gärna skydda honom från allt ont, från allt som tumören gör mot och med honom. Men jag kan inte. Han måste på egen hand ta sig igenom allt rent kroppsligt, hur jag än försöker linda in honom, så måste han gå igenom det. Men att finnas där, nära, alltid, med ord, värme, omsorg, trygghet och som mamma, det kan jag. 

Att leva med en hjärntumör påverkar hela familjen. På många olika sätt. Det är liksom inte bara att operera bort allt, den sitter liksom lite tokigt till. Strålning skadar mer än gör nytta just nu då tumören sitter där den sitter. Liksom cellgifter som han troligtvis kommer behöva senare då hyresgästen börjar breda ut sig lite väl fort. Får han dem nu är det liksom inte bara att ge nya sedan...

Vad gör detta med honom? Vad gör det med Moa? Att ständigt ha detta närvarande i 24 timmar om dygnet, att ständigt registrera varje liten nyans till försämring likt ett levande EKG, att ideligen leva ett liv som anpassas efter honom... Att ständigt känna oro för sin bror som ena sekunden är glad och busar för att i nästa knappt orka svara.

Ibland är tankarna många. Detta är ett rum och ett tillfälle för mig att sortera. Att ibland återvända hit för att minnas hur det faktiskt var. För det är lätt att glömma. Glömma hur det egentligen är då man får tio minuter av glädje och ork. Men det är oxå dessa små, korta tillfällen som får oss att orka. Orka de svårare stunderna, samla kraft att finnas där för de bästa två vi har.

Som jag skrivit förr så har vi fått en annan syn på livet. Att leva här och nu, skita i småsaker, ta vara på tiden, inte lägga onödig energi på skitsaker och uppskatta det man har. 

Vi lever här och nu. Jag älskar livet, jag älskar min familj. Vi har bara ett liv, ta vara på det! ❤️❤️❤️ 

Utan er hade vi aldrig kunnat ro hem de senaste veckornas mående. 

Hugo mår idag lite bättre, tack och lov. Även om han väldigt trött efter fyra timmar på förskolan vill han ändå vara i vardagsrummet och inte ensam i vårt sovrum. I måndags var han på ett strålande humör då jag hämtade honom. Vilade till fem men ville sedan gå ut och leka! Ingen stor grej för de flesta kanske, men har det inte hänt på fyra v typ så är det ett stort steg. Att han kanske inte var riktigt lika pigg igår och idag är väl för att han är trött. Direkt då vi kommit hem intar han puffen eller soffan. Men det är liksom inget nytt utan ganska så "normaliserat" här. 

Om han har någon infektion kring stagen är svårt att veta. Det finns en svullnad kring fästena, men ännu inte så stor att något måste göras. Nya prover på fredag. 

Imorgon narkosbedömning. Tisdag magnetröntgen, fredag svar på utförda undersökningar samt neurologisk bedömning liksom sjukgymnastik. 

Hur det går med kisseriet blir jag inte klok på. För just nu en kamp om toalettbesök, vilket inte gjorts sedan igårkväll. Inte bra och får vi inte till det ni blir det bums in till ALB. Fattar inte att han kan gå så länge utan att det åtminstone händer en olycka... För dricker gör han. 

Vi krigar på, finns inget annat.

Men ibland slås jag av vad han utsätts för. Och vad han redan utsatts för i sitt femåriga liv. Det värsta (utom operationerna, då har han iaf varit smärtfri) var nog invänjning av den första korsetten. Jag hoppas att det är enda gången jag någonsin ska behöva uppleva känslan av att plåga ett barn. Precis så kändes det då läkaren instruerade oss i hur vi skulle knäppa och spänna den om hans överkropp. Som en tvångströja. Fast hårt. Att höra kvidande, skrik och tysta tårar från en då fyraåring Var smärtsamt in i själen. Vi gjorde det i tron att det skulle hjälpa honom från den kraftiga skolios han hade. Att nu i efterhand veta att det inte hjälpte ett dugg, utan istället fanns där en tumör som trots korsetten fortsatte att växa och kröka ryggraden ännu mer gör ont. Ont så in i bängen. Att som förälder medvetet medverkat till detta. Allt i tron om att en operation ev skulle undvikas. Som istället blivit redan otaliga operationer. Men jag vet att vi gjorde detta för att läkaren ordinerade det. För att förhindra så mycket mer krökning som möjligt. 

Älskade unge. Jag har älskat dig från första sekund, kommer alltid att göra, och skulle aldrig skada dig medvetet. Vi vill ditt bästa, vad det än är. Vi gör allt vi kan för att hjälpa dig till att må så bra som möjligt. 

Kommer aldrig glömma den dagen då du fått på dig korsetten utan ett knyst. Du satt i soffan med ansiktet bortvänt med en gosekanin i knät. Jag frågade vad du tittade på. Sakta vände du ansiktet mot mig med tysta tårar strilande nedför kinderna. Du sa att det gjorde ont, men att det inte var någon ide att säga något för att du visste att du var tvungen att ha den. Jag gjorde allt för att avleda dig. Vi åkte buss runt runt i stan för att få timmarna att gå.

Du är så stark vännen min. Alltid glad, alltid go, alltid med vackra ögon som vill mer i livet. Vi tar varje sekund vi kan för att få se dina ögon stråla.

Hur du i din tonår kommer påverkas vet jag inte. Men då jag hörde inslaget om en flicka i tonåren som levde med just skolios trillade tårarna. Början och slutet i reportaget var rörande. Läkarna i reportaget känner vi väl. Har ni möjlighet så lyssna på det via SR och Barnaministeriet, Korsettflickan. Det är inte bara nattsvart utan visar oxå på glädje. Men att höra någon sätta ord på en tonårings vis på själva upplevelsen var rörande.

Simningen känns tung. Hela kroppen känns som att den ligger typ under vattnet, alldeles för korta drag. Igår på slutet av passet började det kännas ok. Flytet hittades lite. Och det gick att trycka på och få tag i vattnet. 

Löpningen idag höll på stt knäcka mig. Tror att det blev 44 minuter väldigt effektiv löpning. Skittrött Blev jag iaf.

Styrkan början komma igång igen. Igår blev det ett megasvettig pass med fokus på bål-mage. 

Obligatoriska wienerbrödet intaget, men bara två tuggor kom ner i magen på den annars så glupska bullälskaren.

När vänder det?!

Dricker massor av vatten, vilket oxå är det enda han vill ha. Det annars så glada bullmonstret vill inte ens smaka på en bulle. Inte ens favoriten singoalla-kakor funkar. Inte köttbullar som Karlsson brukar äta, inte Mc Donalds, nej ingenting passerar över hans läppar förutom vatten. Febern fortfarande riktigt hög till och från. Vill bara ligga i sängen, helst våran och helst ska den vara obäddad, eller i soffan och kolla på film. Vet liksom inte riktigt vad vi kan höra just nu. 

Mia är utom sig av oro. Igår berättade hon hur hon blir ledsen och tårögd i skolan för att hon är orolig över Hugo eftersom han vara ligger hela tiden. Det är klart att även hon ser denna förändring hos honom. Hon ser att han inte orkar, inte äter, inte leker. Hon ser hans tallrik stå orörd, liksom hans leksaker är orörda vilka annars brukar invadera varenda liten yta i huset. Hon är utom sig av oro. Vi med. Trots det försöker vi fortsätta med en så normal vardag som möjligt. Det normala som består av jobb, skola, träningar, kompisar osv. Allt för att vardagen inte ska rubbas ur sina gängor. För mycket.

Jag vill inte ha det så här. Jag vill kunna koncentrera mig på mitt nya jobb till hundra procent. Vill att vardagen ska flyta på. Vill att vi ska kunna göra det vi planerat. 

Men framför allt vill jag att Hugo ska få må bra. Och Moa med. Slippa våndas och gå igenom detta.

Som jag sagt förrut;

FUCK JXVLA SKIT CANCER

Ingen ska behöva genomgå detta.

Imorgon bär det av till Huddinge. Heeeela dagen. Inte nästgårds och inte utan rusningstrafik. 

Vi ångar på. Vi gör det bästa vi kan. Vi känner oss lite normala i vår inte normala vardag men som blivit normal.

Startade dagen med en löptur i riktigt spöregn. Bekommer mig inte så mycket att springa i regn. Tycker mest att det kan vara precis lika skönt och underbart som en solig sommarmorgon. Nog kändes det som höst i alla fall. Kutade på och avslutade med 30 minuter arm- och magstyrka. 

Innan hade vi avnjutit en mysig frukost med tända ljus. Ljusen fortsatte lysa i stort sett hela dagen. Under tiden hann vi kika på lite möbler som kan tänkas passa i uterummet, nu är det lite kalt där

Hugo ville baka. Så klart. Rulltårta skulle det bli. Han som annars brukar vara så delaktig och i stort sett baka helt själv, drog fram stolen och gick sedan och la sig igen. Orkade inte slicka vispar eller smaka på smeten... Rulltårtan blev iaf klar, men ingen ville äta... Bakade lite till, perfekt till kollegorna imorgon!

Handlade.

Lagade mat.

Allt medan min parvel låg i sängen.

Familjen samlad och god middag serverades. 

Sedan fick vi för oss att bada. Mitt i regnet. Riktigt mysigt. Vilket sedan avslutades med bastu och saga.

Trots dagarna som passerat senaste tiden med besök på ALB, akuten hemma vid och hemma omvartannat fick vi ihop en dag hemma idag. 

Fredagen var kaosartad. Besök på ALB, ögonkontroll (som visade lika som sist med enbart en förändring att han ser bättre med ett öga i taget än med båda samtidigt). På väg hem får han återigen (hände både onsdag och torsdag) ont i nacke/huvud och kräks från ingenstans. Resulterade i telefonsamtal till onkologavdelningen som rådde oss att bums åka till akuten. Väl där anser de att vi kan åka hem då det är mycket folk och skulle ta lång tid. Ja ha men nu har hans läkare sagt att vi måste kolla upp honom. Nä, ingen ide säger de, kanske imorgon om han inte är bättre. Han hade 40.3 i feber då vi stod där. Blev nog lite ställd men vi packade in oss i bilen och gav oss av hemåt. Då slår det mig;

'Men vad gjorde jag?! Åkte jag hem?! Vågar jag det?! De på ALB sa att vi måste kolla upp det'... Väl hemma ringer vi ALB som blir skogstokiga på akuten och typ på mig som åkte hem utan att protestera... Säger de att han ska kollas upp måste det göras. Japp. Läkaren från ALB ringer akuten och vi packar in oss i bilen igen... Gah. Så tröttsamt.

Avlöste varandra. Och blir sedan hemskickade mitt i natten. Ingen vet ännu varför han har ont och kräks. Febern kanske beror på virus... Idag ringde onkologen igen. För att kolla hur han mådde. Och fortfarande är det ju så klart inte så bra att han har ont och rätt som det är kräks. MR ska göras då febern är borta. Mest troligt är att det blir för tufft för honom på förskolan och att han typ blir så slut av den tid han är där vilket resulterar i trötthet och smärta, men att febern är antingen vanlig virusfeber eller kroppens sätt att säga stopp. Det ska utredas vidare.

Igår var han piggare än vad han varit idag. Så deras teori verkar stämma med tanke på att han går var och firade finaste kusinen som blivit tonåring!!!

Ja ja, jag vet varken ut eller in. 

För att rensa tankarna och få dem sorterade i 'rätt fack' fungerar träningen som en räddare! Igår blev det trappintervaller med påföljande simning. Shit vilket bra pass det var! Och trapporna var någon form av nära-döden-upplevelse

Pupillerna är oftare olikstora. Benen släpar lite. Kissar typ aldrig om vi inte säger till.

Åkte till träningen igår, hemma vid åtta, Hugo sover sedan en timma tillbaka. Sedan vaknar han plötsligt med ett konstigt ljud. Hängig och märkbart påverkad. Han kändes inte så varm men vi tig febern i alla fall. 39.7 för att fem min senare vara 39.9... Sedan ganska snabbt 40.3. 

En sväng, eller kväll och natt besök, till akuten. Allt såg tack och lov bra ut men mycket märkligt med febern. Inte bra med tanke på hans tillstånd. Samarbete mellan ALB och akuten fungerade prickfritt. Tack för att vården fungerade. Onkologerna gör sitt just nu ich vu avvaktar på vidare åtgärd. Han var mäkta påverkad vid 40.5 och sa till oss att han hade ont i huvud, nacke och rygg. Vilket han inte sa till läkarna. Och det vet vi ju att han aldrig skulle heller.

För egen del handlade loppet om att överleva efter en dryg vecka utan träning. Med 16.5 grader i vattnet var det långt till de temperaturer som uppmättes på Mallis. Teknik fanns inte alls, men huvudet sa simma och jag simmade i mål som första dam. Sista utetävlingen för säsongen. Nu väntar träning i hög dos med målet i SM. Och som grund i träningen till EM. Sedan ska jag faktiskt lägga ned tid på öppet vatten säsongen. Det är så kul och vore kul att se hur långt man kan ta sig.

Har hört att antalet simmade meter per pass på hög intensitet bör vara... Massor. Den tiden finna inte för mig, men jag ska göra det bästa av de timmarna till träning jag har!

Let's go!

Sedan i måndags har jag även invigt min nya arbetsplats. Spännande. Redan nu har jag startat upp med utredningar. Känns gripbart och utvecklande. Skulle bara vilja vara där lite mer...

Solen sken från en klarblå himmel, vattnet var varmt och inte ens svalkande. Alltså till och med badbart för mig.

En vecka gick så fort. Trots utan min andra hälft hade jag en supervecka. Tack finaste familjen C för hänget!

Och vilka trevliga nya bekantskaper jag stiftat. Lättare ensam att få dessa kontakter. 

Som ni ser så har veckan verkligen varit fantastisk, även om cancerskiten gjort sig påmind flera gånger. Men på något sätt har vi skjutit bort det och tack och lov så hände inget utöver det vanliga.

Vi sänder ett vykort från Mallis: