Hugo är en hjälte. 

Han är med om mycket. Han är duktig. Han gör som alla läkare och sköterskor säger, utan ett knyst. Han stålsätter sig och genomför det som måste göras. Tårarna tryckte på då en liten liten kille rullades iväg i en stor säng, alldeles för stor för honom, liksom den vita sjukhusskjortan var. Sköterskan fick sätta en infart medan pappan läste Pippi! Medicinen svaldes utan en protest. 

Nu väntar vi på att få träffa honom på uppviket. Sedan ska vi fika! Tillsammans.

Älskade unge!

Bra dag på jobbet i fredags avslutades med ett asjobbigt simpass som satt kvar i både armar och ben till lördagens pass. Sjukt kämpigt att ta sig igenom 5000 meter klockan åtta på morgonen. Men skönt sedan.

Mys med barn för att sedan bege sig till huvudstaden för hotell, bowling, mat och barhäng! God stor mysfrukost gjorde ju att barnen var efterlängtade och vi hann med en hel del innan det var dags för ytterligare ett tufft pass.

Såååå, var helgen slut.

Grymt bra.

Men, fasen, jag vill simma SM. Men det blir inte så i år. Hugo går före och jag siktar på öppet vatten tävlingarna i sommar. Och triathlon SM samt långbana sm. Lite surt att inte köra nu, men får ändra om i träningsplaneringen och sikta framåt!

10 min uppvärmning

100+200+400+800+1000+800+400+200+100 med 1 min joggvila mellan varje

10 min nedjogg

Fördelar med att vara sportlovsledig och barnen kan cykla bredvid!!!

Hugo gillar att vara där. De pratar till honom, och med honom, inte bara med oss. Igår justerades korsetten. Hugo har blivit smalare, eller ja, tappat muskler, ungefär som om ni tänker er hur en gipsad arm blir. Fast nu handlar det om hela överkroppen. Nya märken på hur hårt vi ska spänna. Jisses. Vet inte om jag går med på det. Det är hårt. Jättehårt. Ärligt så vet jag inte ens om jag förmår att spänna så hårt. Jag vet inte var jag ska få den styrkan ifrån, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Då Hoppehoppsten, som Hugo kallar läkaren, drog åt såg jag i Hugos blick att det gjorde ont. Där var den igen, den där fruktansvärda sorgsna blicken... Hugo höll emot tiden där, väl ute på gatan brast det. Och för första gången skrek han hur mycket han hatar korsetten. Att den gör ont, är ful, att han inte vill ha den, och att linnet under luktar illa och kliar. Allt på en gång. Och vad säger man?! En 4-åring som vet hur det känns, något som inte vi vet och knappt kan föreställa oss, kan man inte prata omkull... 

Hela vägen till Astrid Lindgren gallskrek han. Vi blev skickade dit för att göra skoliosbild, röntgen, i korsett. De såg hur ont Hugo hade och var mycket gulliga. Efter en timma ev smärta fick Hugo sitta i bilen hem utan korsett. Och toksomnade av utmattning...❤️. 

Dessa dagar av sjukhusbesök... Det blir fler. Redan nästa vecka tre stycken. Och just ja, mr-tiden fick vi tillbaka efter tre timmar i telefon till elva olika personer... Det brann till i mamman vid några samtal. Hur fXn är vården ibland organiserad? Jag är min egen spindel i nätet... Då blir det bra. Fattas väl bara att han blir sjuk så vi måste boka av...

Vi hade fått kallelse till avd Q62, anvisningar hur vi skulle hitta dit osv. Så långt inga problem. Men; det fanns två ingångar, två mottagningar. Då det stod vårdavdelning gick vi dit. Rätt enligt den vi frågade. Fel enligt nr två. Över till andra mottagningen, fel enligt dem. Rätt efter ett tag. 

Efter en stund blev vi mottagna sv en trevlig sjuksköterska som vi tillbringade ungefär en timma hos. Inga konstigheter. Ner till narkosläkaren. Allt frid och fröjd. Tills Hugo hostar en gång. Nepp, det fick han inte göra, varpå narkosläkaren börjar prata om att man inte får hosta och Hugo så klart hostar överdrivet en gång till. Och genom ett knapptryck på dataskärmen var magnetröntgen avbokad... Wtf, den är om två veckor och ungen har ju inte ens hosta. Så när han är hostfri, men han har ju inte hosta... ska vi ringa Mr och boka... Men i samma veva försvann även den vanliga röntgen som skulle tas... Tillbaka till avdelningen och de stod som frågetecken... Jaha. Vad gör vi nu? Var tar vi vägen? Ingen ville beblandas med frågan och ingen kunde svara. Hit och dit, upp och ner, de bokstavligen bollade runt med en unge som för längesedan ledsnat... Och ingen vet var vi ska ringa och boka en tid, hur det ska gå till eller vad vi ska göra.

Och ingen har inte hostat en enda gång sedan dess.

Bara för att ta reda på tiderna för detta besök krävdes 16 samtal... Ingen vet ingen kan hjälpa...

Tur att man själv är frisk...

Over and out.

Den 16 augusti blir vi man och hustru efter ett överraskande frieri på självaste julafton💞

Inbjudningarna är nu postade och förberedelserna är i full gång!

Bra måste jag säga. Han är en kämpe och har på sig korsetten hela dagarna från det att han stiger upp tills han somnar, utan protest. Men sedan... Går det inte alls. Det gör ont, skaver och är obekvämt för honom att sova med den. Vi är uppe en gång i timmen med honom. Gråt, förtvivlan och maktlöshet. Det går liksom inte att säga att det inte gör ont... För det vet vi ju att det gör. Men han kämpar. 

Tyvärr vet ju som jag tidigare nämnt, ingen om den hjälper eller inte. Och vi tycker att det bara blir sämre och sämre. Han blir mer och mer sned och vriden. Oron stiger i mig bara jag tittar på honom. Beundrar hans ögon och den obegränsade kärlek de utstrålar med ett leende, samtidigt som klumpen i magen växer för vad som ska hända med honom... 

Läkarna är i stort behov av att magnetröntgen görs. De vet inte vad framtiden vill säga innan den är klar. Nu i februari, den 27:e , är det dags. Undersökningar och sövning känns jobbigt, men bra. Sedan kommer svaret så att vi vet vad nästa steg blir. Och svaret på läkarnas undran kring varför han är så liten med så allvarlig skolios borde fås.

God var den!

Denna tävling tävlade hon mot ett år äldre tjejer, men det bekommer henne inte. 

Första grenen var 25 meter fjäril, pers och en bronspeng rikare! Sedan 25 meter rygg, pers med 2 sekunder och ännu en välförtjänt medalj! Tyvärr kom hennes första diskning någonsin på 25 meter bröst. Hon rörde på ena handen i starten. Surt och en ilsken och förtvivlad tjej såg att medaljen gick till en konkurrent...

Att sedan bita ihop och lämna det bakom sig är en bra egenskap. Pers med 3 sekunder och en 25:a frisim på 20 sek är inte illa av en åttaåring. 

Dagens bragd stod hon helt klart för då hon genomförde 100 meter medley helt korrekt vad det gäller start, simsätt och vändningar. Och en fin 2:a plats. Jag är såååå imponerad av henne. Orädd och ödmjuk inför andra, och dessutom helt efter regelboken.

😊stolt mamma till världens finaste Moa 😊