Rädsla inför ännu ett plötsligt besök på Q84
Just nu är jag mäkta ängslig och känner en våg av rädsla skölja över mig. Innerst inne, ( eller vill jag bara anta ?! ) antar jag att vi bara ska på en koll. Förhoppningsvis bara en uppföljning av förra veckans besök på akuten på ALB.
Fick tidigt igår morse, precis då jag satte mig vid datorn på jobbet, samtal från sjukhuset. Det ilar liksom till varje gång det står 'inget uppringnings-ID' på telefonen. Vilket innebär samtal från sjukhus...
Hur som så var det kontaktsjuksköterskan för barn med hjärntumörer som ringde. Det var ganska länge sedan jag talade med henne i telefon, och då var det oftast något kring Moa eller aktiviteter eller så. Kul att höra hennes röst iaf! Mycket gullig och rar dam det där!!! Tydligen så ska vi ha haft det väldigt jobbigt senaste tiden på grund av Hugos mående (?! Ja inte mer än vanligt egentligen). Hon ville i alla fall ringa för att ge oss en tid som vår neurokirurg bett henne boka. Snabbt. Redan på fredag, alltså imorgon, vill han träffa oss. Men varför ringer hon om det? Hon är på onkologen, två våningar över avdelningen/mottagningen där han arbetar och där vi brukar träffa honom. Och varför ska vi träffa honom på onkologavdelningen?! Det har vi aldrig gjort tidigare. När jag frågade varför, fick jag inget riktigt svar direkt.
Ja, det visar ju sig imorgon. Jag hoppas, och tror, att det handlar om en uppföljning och kontroll av Hugos ben. Men ändå finns en känsla av rädsla hängande över mig som jag inte kan trycka bort.
Kan själv!
Kan själv! Hittar själv! Anmäler sig själv! Kan personnummer själv! Men; pratar inte med läkaren.
Effekt av medicin
Hugo svarade grymt bra på medicinerna han fått! Tack och liv. Nu tycker jag att han är pigg och glad, tar sig fram obehindrat och 'som vanligt', vilket innebär att han kör på, i 120, tills han kommer hem och däckar och har feber! Men det är ju inget ovanligt här så det är typ inget jag ens reflekterar över längre. Noterar att han varje dag efter dagis ber om att få bli buren in. Tar av sig. Lägger sig i soffan. Ligger där i ca 1-2 timmar. Om ingen kompis kommer kan han uttrycka att det är tur för då kan han kolla på Barnkanalen i fred...❤️ Men kommer kompisarna krigar han på. Han avgudar sina vänner!
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Idag har han dock varit trött. Jättetrött. Vi sa god natt redan kl sju!
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
SM var... Så jäkla kul
Roligast var självklart att det gick så bra för för alla!!! Shit vilka imponerande klubbkompisar jag har! Och för att det var sjukt kul att titta på och simma i lag! Ena laget jag simmade i gjorde det så bra att vi endast var en halv sekund från guldet... Hamnade dock på den försmädliga fjärde platsen... Galet, vi hade lika gärna kunnat vinna, men tror vi var minst lika glada för att komma fyra!!! Och taggade för att ta igen detta nästa gång. Då vinner vi.
Mor och dotters medaljer...
För egen del blev det två silver på 100 fr och 100 medley. En totalmissad vändning i ena lagkappen visar på att jag gott och väl kan simma ca en sekund snabbare. Sista dagen blev det ett guld till, på 400 frisim. Ett lopp som var lite märkligt. Öppnade bra första 100-ingen, kändes bra i kroppen, men höll igen för mycket andra och tredje hundringen eftersom jag ville ha kraft kvar. Alltså; ännu ett lopp där jag verkligen har mer att ge. Vet exakt vad jag ska träna och tänka på. Men ändå, ännu fler tider som är bättre så här på gamla dar! Shit vad kul det var!!!
Moa var på söndagen på annat håll och simmade till sig tre guld och ett brons! Shit vad snabb hon börjar bli!!! Lilla rackarungen simmar fort!
Första dagen på SM
Resulterade i en vidrig 400 m medley där jag från början bestämt mig för att inte ta i eftersom 800 fr bara gick av stapeln ca 40 min senare. Faktiskt nästan jobbigare att simma på halvfart än att ta i.
Men; ett guld och ett svenskt rekord i min åldersklass är inte fy skam!
800 frisim kändes bra. Ett guld och jag är supernöjd med tiden! Nu vet jag att det finns ännu mer att ta av. Våga gå ut lite hårdare och inte vara rädd för att bli trött. Ja, helt enkelt våga kliva utanför bekvämlighetszonen! Men pers på äldre dagar med 12 sekunder får anses vara mer än godkänt!
Idag väntar inte mina favorit distanser, 100 fr och 100 me, samt 2 50:or frisim i lagkapper. Kan typ inte simma sprint, men ska bli kul! Here we go!
Hemma
Hugo Dick efter många långa och krokiga diskussioner åka hem. I avvaktan på magnetröntgen. Någon inflammation i höftleden där det samlats otroligt mycket vätska. Inte konstigt att han hade ont menar de. Febertopparvarje dag kan ligga till grund för detta eftersom kroppen då tillslut reagerar och säger till att något är fel. Dock kan de än så länge inte förklara varför benet inte bar och varför känseln är så pass annorlunda mot andra benet. Två skilda saker? Hänger de ihop?! Hur som, eftersom han svarade grymt bra på medicineringen och även i stort sett kunde tömma blåsan bestämde de i alla fall att ingen akut Mr behövdes just nu.
Och jag tycker att han är pigg! Ibland viker sig benet och han släpar det lite lite ibland, men han går så länge han får medicin! Tack och lov! Mediciner, det är grejer det ibland!
Firar... Eller?!
1 år. 12 månader. 365 dagar. Exakt så länge har vi idag levt med vetskapen om hur odrägligt livet kan vara. Inte en sekund utan en tanke på hur livet snabbt kan ändras. Hur kan man 'fira' detta? Jo men vi firar detta med akutbesök. På samma ställe där vi för ett år sedan fick beskedet. Det värsta besked en förälder kan få.
Inte bästa dagen. Hade massor av jobb på agendan. Men ingen dag är väl egentligen bättre än någon annan. Men denna var inte uppskattad att tillbringa på sjukhuset. Hugo hade sett fram mot en dag med farfar och bonusfarmor på polismuseet ochblunch i Kaknästornet. Men det får bli en annan dag. Idag inser han själv att det inte går. Så vi krigar vidare!
Igår växte paniken sig stor. En son utan fungerande ben. Resulterade i en natt med kontakt med onkologavdelningen för att remitteras till akuten på ALB.
Smidigt har det gått. Genomfört både det ena och det andra. Nytt var ultraljud vilket vi inte tidigare gjort. Eller vi, Hugo såklart. Väntar på lite svar och sedan får vi se var vi landar.
Inte bästa dagen. Hade massor av jobb på agendan. Men ingen dag är väl egentligen bättre än någon annan. Men denna var inte uppskattad att tillbringa på sjukhuset. Hugo hade sett fram mot en dag med farfar och bonusfarmor på polismuseet ochblunch i Kaknästornet. Men det får bli en annan dag. Idag inser han själv att det inte går. Så vi krigar vidare!
Bit ihop, kämpa, svälj; rustad för att gå vidare
Snart är tre veckor av otaliga kallelser, undersökningar, resor, läkarsamtal, provtagningar, kontroller osv till ända.
Tre veckor som rent psykiskt varit de värsta i mitt liv. 22 kallelser. Som bokas om, bokas av, bokas på eller för att inte ens existera då vi kommer fram. Trots remiss och kallelse i handen. Många gånger har tårarna trängt fram, för att sedan bytas till ilska, oro eller likgiltighet. Att försöka behålla lugnet och visa sig sansad inför sitt barn (och andra runt omkring) har varit svårt. Inte minst när detta även gör avtryck i min annars så välordnade kontrollproppade almanacka. Att det kan bli dubbel- till och med trippelbokningar under en och samma timme på ett och samma sjukhus trodde jag inte. Men så är det. Lite svårt som mamma och lekman att veta var man ska infinna sig då. Att ringa och boka om är inte bara i sjukhusvärlden. Sämst mottagning, begränsade telefontider som är svåra att hinna med pga redan befintliga sjukhusbesök och en vilja att göra alla till lags är ingen bra kombination...
Vi vet nu att det FINNS INGEN samordnare mellan dessa sjukhus. Det finns på neuro, och där mycket bra sådan. Men sedan har det varit stopp. I stort sett vid varje läkarbesök är det en ny läkare som vill veta historien om Hugo. En historia som nu börjar bli lång och krokig, med många grenar spretande hit och dit. Att som mamma och ansvarig för ett sjukt barn ha koll på ögon-, rygg-, narkos-, röntgen-, onkolog-, ortoped-, neurolog-, tand-, barn-läkare, uroterapeut, sjukgymnast, arbetsterapeut, neurokirurg är inte smärtfritt. Varför inte ha ett vårdplaneringsmöte så alla hör vad de andra säger?! Nä, men kanske behändigt att jag som mamma ska ha koll och berätta vad alla olika säger... Tydligen kan man inte få till stånd ett sådant möte... Och Hugos situation är ju ganska ovanlig just med tanke på var tumören sitter och vad den ställt/er till med.
Nu har vi snart tagit oss igenom detta. Jag ser ljuset och längtar tills på fredag då jag om än bara för en månad kan släppa detta... I alla fall alla besök.
För att släppa går inte. Varje dag påminns vi av:
Smärta i huvud och nacke
Feber
Skillnad på Pupiller
Trötthet
Domningar i fötterna
Minskad känsel i framför allt fötterna men även andra ställen.
Men vi påminns oxå av den otroliga glädje han utstrålar. Att han är den han är och verkligen utnyttjar varje sekund av pigghet tills han stupar. Och då glöms liksom det dåliga bort för ett tag. För att sedan bli mer påtagligt.
Torsdag väntar den förhoppningsvis sista och kompletterande röntgenundersökningen. Vet inte vad de vill titta extra på, men till Huddinge för kompletterande bilder ska vi. Hoppas att stagen inte släppt... Ser lite konstigt ut om jag ska vara ärlig. Även om Hugo är glad av att kunna göra kullerbyttor är det typ det ända han inte får göra... Så vi hoppas att de bara fick en suddig bild (även om läkaren sa att det var bra bilder), fast säkert har de sett något som måste kontrolleras. Att det sedan bara blir ny magnetröntgen och tillhörande besök före och efter i april samt operation i början av maj (plus minus fyra veckor) hoppas jag står fast. Så kan vi ta nya tag i juli/augusti för nästa undersökningsperiod. Då kanske vi har glömt det som varit och hur det varit och på så sett orkar ta oss igenom det igen...
Jag inser att det kommer se ut så här för ganska lång tid framöver. Typ hela livet. Jag hoppas det stabiliserar sig och att de inte upptäcker fler saker som tumören ställer till med än vad de redan gjort. Då, kan man få ett fungerande schema i almanackan som mankan ha någon så när kontroll på.
Någon som vill byta?! Fast Hugo får ni inte, för han är vår!!!
Mitt i allt detta ska man vara den snälla, roliga, glada, spontana, ödmjuka mamman som gör allt för sina barn... Ekvationen går inte riktigt ihop, och ibland fasar jag för hur Moa ser på mig... Hugo är alltid med. Men inte Moa. Henne skickar vi iväg till skolan, till hennes trygga värld. Fast jag ser i den plågsamma blicken att hon bara vill följa med och vara med oss andra. Hon kommer hem och möter oss, det är då hennes oro släpper och hon kan andas ut genom att kanske inte alltid uppträda särskilt önskvärt. Jag vet att det är hennes sätt att reagera, men trots det är det så svårt att bemöta det. Vi begär att hon ska uppföra sig, men hon har ju inte gjort något fel! Är jag bara med Moa slutar jag ändå inte oroa mig för vad som händer med Hugo... Det finns ständigt där. Jämt. Jag räcker aldrig till, hur jag än vänder och vrider mig...
Men jag vet att jag gör allt för mina barn, för att det ska vara så bra som möjligt!
Kan ibland fundera på hur livet sett ut utan cancer i just vår familj. Säkerligen två heltidsarbetande föräldrar som med lugn och ro gör roliga saker med sina barn, utan tillstymmelse till tanke på att en tumör skulle kunna drabba oss. För det trodde jag aldrig. Vi, en helt vanlig tvåbarnsfamilj med hus, bil, kanin och jobb. Inget utstickande, utan vara helt normal som man förväntas vara typ. Men på en sekund den 18 mars 2014, förändrades vårt liv radikalt. Ich det kommer aldrig bli som förr. MEN; som jag sagt tidigare, så har det också gett oss så mycket mer i livet. Mer insikt, mer kärlek, mer förståelse, ja mer av massor av bra saker. Men oxå mer av alla dåliga saker.
Fuck jävla skitcancer. Du förstör så jävla mycket. Stick och brinn och försvinn för alltid!
Träning med underbara vänner
Packade som sagt ihop mig igår och drog iväg. Mötte upp några andra och begav oss ut på en helt UNDERBAR löprunda i sakta mak. Under en och en halv timme njöt vi av solsken, grusvägar och varandras prat! Många ämnen hann avhandlas innan det var dags för spinning och ett tufft corepass. 
Så underbart väder!
Bästa ledaren var på plats!
Min kompis under spinningpasset.
Corepass med atiraljer!
Gott var det i alla fall!
Corepass med atiraljer!
Efter träningen styrde vi kosan hem till mig för att äta! Massor av grönsaker, ost, bröd osv avslutades med ananaspaj och citronkladdkaka. Och kaffe givetvis! Skratt och planer som smids inför kommande säsong är många. Snart kör vi igen!
Känner dock att mina ben är lite trötta idag. Härligt!
Avslutade kvällen med mello med två av mina absolut bästa favoriter med hämtmat i soffan 🙈
It's on
Tävlingsbaddräkten är på! Att ge sig är inte min melodi, dagen idag var rätt dag att börja med att klämma sig i denna. Tog inte så lång tid som jag trodde och faktiskt var den ju bekväm. Inte alls så trång som jag trodde! Den kan nog bli bra att simma i nästa helg då SM står på schemat! Hoppas på att få känna mig lite piggare då bara. Är trött och seg vilket säkert är ett resultattavlan tre veckors sjukhusvistelse typ.
Idag har jag redan jobbat och skrivit MASSOR, ätit en lika god frulle som vanligt. slängt ihop två kakor, ananaspaj och citronkladdkaka, till eftermiddagens fika. Men innan dess ska träningsgänget ses för först ett långpass löpning i solen och sedan spinning med en toppenledare! Sedan; hit hem och njuta av nyttigt mellis och onyttigt fika! Hoppas på att magmusklerna får arbeta lite av allt skratt som brukar bli oxå!
Kanske kommer det ett uppgivet inlägg om senaste veckornas sjukhusvistelser och försök till obefintlig tid på jobbet och kanske lite mer peppande träning...
Godmorgon!
Snö?!
Vaknar upp och ser till min fasa att det kommer nederbörd i form av snö... Wtf. Igår var det stundtals vackert väder med sol och fågelkvitter.
Idag slår det mig; för ett år sedan och en dag mottog jag första samtalet efter den första magnetröntgen att de hittat 'något' i Hugos rygg som inte skulle vara där. Exakt så sa de. Det där något, det trodde jag var något yttepyttelitet som var lätt att fixa till. Trodde ju aldrig att något var en nästan decimeter stor tumör. Nu ett år senare, två operationer senare, tio magnetröntgen senare, 100-tals undersökningar senare, och med en son som totaldäckar så fort vi kommer innanför dörren inser jag att detta inte bara var att fixa till...
Igår; hur pigg och välmående på simskola ich efterföljande bad som helst. Däckade i bilen. Somnade på golvet, somnade i soffan, orkade inte gå och feber. De stunderna gör mig förvirrad. 110 till 0. På typ en minut. Från att knappt beröra tanken att han är sjuk eller ens kan vara det, till att vara utom mig av oro. Kastas fram och tillbaka hela tiden. Men åh så underbara de små armarna är när de kommer runt halsen för en kram.
Nu kickar vi igång dagen med hemmaträning och soffmys innan det är dags för läkarbesök!
Sedan ska det mysas och njutas av allas närvaro, här och nu, hela helgen!
Hur var det med samordningen?!
Tja, vad säger man?! Varför inte ta en sväng till Huddinge sjukhus?! Nu är det ju bara en liten petitess, men den 9/3 kl 12.30 ligger personen ifråga nedsövd i magnetröntgen för hjärna och rygg på ks... Kan vara liiiiite svårt att befinna sig i Huddinge för vanlig samt skikt röntgen då... Hur var det där med samordning egentligen? Helst boka av tre dagar innan... Liksom fredag imorgon. Dessutom rodda i detta då vi redan har läkarbesök imorgon. Orka!
Ärligt, denna sjukhusperiod är den värsta jag upplevt. Tror jag slår knut på mig själv varenda dag. Stressar hit och dit, att bara ha koll på var vi ska är inte lätt bland alla kallelser. Att de sedan ringer och bokar om hit och dit gör det inte enklare. Att boka in möten på jobbet och förskoletider är i stort sett omöjligt. Ärligt, känner mig som sämsta och mest förvirrade mamman i hela världen just nu... Inte en dag blir som tänkt. Ändrar, bekräftar, ändra, bekräftar och ändrar igen... Tacka vet jag morgon och kvällstid, då är det bara det vanliga som är inbokat, ja ni vet, sådant där som hör familje/barn/aktivitet/träning/soffhäng till. ❤️Älska det vanliga, inrutade, tråkiga familjelivet❤️
Morgonmys
Älskade ungar! Det bästa jag vet!❤️
Bästa kickstarten
Steg upp på tok för tidigt både en, två och tre mornar denna vecka för att hinna med löppass innan sjukhus och jobb. Kroppen värker, bästa sätt till bot är att få igång den. Blev ett tufft pass härom morgonen med intervaller. Var ett tag sedan, men det sägs ju att de ger effekt!
Simning har det blivit med. Inte så långt men desto tuffare tempo. Tja, där har ni mina morgon- och kvällssysslor. Tiden emellan ägnas åt jobb, jobb och jobb när det inte är på sjukan jag befinner mig.
Chokladbollar?!
Överraskades med chokladbollar... Öhhh, döm själva;
Hugo och pappan har gjort de godaste kaffebollarna ever!!! Jupp, inte tillstymmelse till choklad i dessa. Istället användes kaffepulver (😂). Han är ingen stjärna av att läsa recept och tolkar uppenbarligen det som står på sitt eget sätt. Men satan vad goda de var. Pröva!!!
Hugo och pappan har gjort de godaste kaffebollarna ever!!! Jupp, inte tillstymmelse till choklad i dessa. Istället användes kaffepulver (😂). Han är ingen stjärna av att läsa recept och tolkar uppenbarligen det som står på sitt eget sätt. Men satan vad goda de var. Pröva!!!
Genomlyst till max...
Idag har vi varit med om en ny röntgenapparat. Slätröntgen och skikt i någon kombination?! Stående tog Hugo bilder på ryggen först i låst läge och sedan genom att apparaten typ scannade av ryggen nedifrån och upp och uppifrån och ned. Som den lilla tekniker han är verkade han tycka att det hela var väldigt intressant...
En av alla hundratals bilder som togs i mr:en den 24 januari. Fick även ta del av svaret lite mer noggrant nu, men ungefär det samma; förhållandevis oförändrad, men nytillkommen tumörvävnad kan ses ovan och under. Skönt att den i alla fall inte växer på bredden och täpper till så att ryggmärgsvätskan inte har fri passage.
Till vänster en slätröntgenbild på stagen. Till höger en skiktröntgenbild. Det svarta mellan det röda längst upp är tumören. Stagen verkar till synes sitta som de ska, men tydligen en tendens att kunna lossna, dock inget alarmerande just nu. Beräknad operation om ca 2 månader (plus minus fyra veckor).
Sjukhusvrå. Hugo var doktor och jag var sjuk. In i magnetröntgen skulle jag, dock var det bara benet som fick plats...
Tågbanan är alltid lika uppskattad.
Kanin på intensiven, under uppsikt av doktor Hugo!
Enligt läkaren kommer Hugo ha mycket ont efter operationen, även om denna operation är mindre än de han redan genomgått. De kommer försöka skruva upp ryggen än mer rak och även då förlänga stagen. Ok, det gör ont i mig bara av tanken. Och än mer att han återigen ska behöva genomgå detta...
Och så har vi då tumören... Vilket vibinte direkt ägnade någon tid åt idag. Men shit, den är ju stor ju. I hans lilla ryggrad... FXn kan de inte bara ta bort den?! Jag VET att det inte är då enkelt och riskerna är för stora för att ens försöka, men åh vad jag vill att den ska bort!!!
Henån med ett besök på lekterapin mellan undersökningarna!
Skingrar tankar på sjukhus nu för att ta nya tag imorgon. Och försöka få in i almanackan ytterligare besök vi fått kallelse till... Hann ingen styrka, ser fram mot kvällens simpass nu! Stort behov av att rensa och sortera mina tankar.
Dagen gryr
Frukost intas idag i en öde sjukhuskorridor på Huddinge sjukhus. 
Och klart skrutten ska ha ett wienerbröd när den medhavda matsäcken är uppäten! Jag laddar med en soyalatte för att komma på banan! Att gå upp strax efter fem är inte min melodi och hela dagen tenderar att bli 'konstig'. Jag äter alltid frukost, mycket och nyttigt, innan jag beger mig hemifrån. Annars blir jag inte människa. Så, idag kommer jag gå runt med ett konstigt sug i magen hela dagen och trots nu intagen matsäck kommer jag liksom inte i kapp...
Och klart skrutten ska ha ett wienerbröd när den medhavda matsäcken är uppäten! Jag laddar med en soyalatte för att komma på banan! Att gå upp strax efter fem är inte min melodi och hela dagen tenderar att bli 'konstig'. Jag äter alltid frukost, mycket och nyttigt, innan jag beger mig hemifrån. Annars blir jag inte människa. Så, idag kommer jag gå runt med ett konstigt sug i magen hela dagen och trots nu intagen matsäck kommer jag liksom inte i kapp...
Nu mot neurofyslab och röntgen!
Sortera, anteckna och få tiden att räcka till...
En dags brevskörd... Kallelser, kallelser, kallelser... Lägg till samtal från läkare och tidigare inbokade besök. Och; dagen efter ytterligare tre kallelser via post och två via telefon... Vill du att vi skickar hem en kallelse? Nej tack! Pillar in tiderna i almanackan, prioriterar om, bokar om, trixar med arbetstider och försöker få till det som planerats på ett någorlunda sätt. Inte lätt och måste nog erkänna att jag känner mig aningen stressad av att hinna med, framför allt arbetet, men även alla sjukhusbesök.
I korta drag; imorgon bär det iväg till Huddinge för en heldag redan innan mörkret flytt. Taxin hämtar innan sex och vanlig slätröntgen och skiktröntgen ska göras. Senare, då bilderna är klara väntas ett besök hos läkaren. Tisdag em läkarbesök, onsdag jobb tills jag stupar, torsdag narkosbedömning, fredag tandläkarbesök för att kontrollera de blåser (sjukt stora och läbbiga) i munnen Hugo fick av medicinen efter senaste operationen. Fast de är borta nu men måste tydligen kontrolleras i alla fall... Måndag magnetröntgen, tisdag jobb, onsdag, torsdag och fredag nästa vecka läkarbesök av alla dess slag.
Ja, vad säger man, typ två normala veckor som Hugo verkar se som sin vardag...
Så hur mår han? Feber efter ca två timmars aktivitet, vilken försvinner efter ett par timmars vila... Väääääldigt ljuskänslig då solen kikar fram. Trött, men pigg. Glad, men ont. Ljudkänslig. Förhoppningsvis ser röntgenbilderna bra ut i morgon! Gör de det så slipper han korsetten. Han har nu haft den i tre månader efter operationen, vilket var det som sas. Hoppas hoppas att ryggen ser bra ut! Han har kämpat och krigat med den. Vet att han är less på den, men har den ändå. Vad glad han skulle bli om han kunde slippa den!
Nä, upp i ottan kräver sin sömn...
God natt!
Myslunch
I fredags blev det en myslunch med mina två små troll! Passar på mellan läkarbesöken.
Idag tog vi en sväng på grillorna! För Hugo räckte en kvart tjugo minuter bra. Hem för lunch och vidare till underbara vänner. Moa på bio med kompis och vi körde soffhäng med Gofika och skidor på tv! Sedan var det dags för träning. Sista halvtimmen avklarades en testserie. Tufft efter ca 3000 m simning innan. Men; fokuserade på teknik och drag, och det kändes bra! Hittar kraften i frisimmet och kunde hålla samma tempo rakt av.
Thaimat är aldrig fel!
Idag tog vi en sväng på grillorna! För Hugo räckte en kvart tjugo minuter bra. Hem för lunch och vidare till underbara vänner. Moa på bio med kompis och vi körde soffhäng med Gofika och skidor på tv! Sedan var det dags för träning. Sista halvtimmen avklarades en testserie. Tufft efter ca 3000 m simning innan. Men; fokuserade på teknik och drag, och det kändes bra! Hittar kraften i frisimmet och kunde hålla samma tempo rakt av.
Typ 5000 meter senare sitter jag här i soffan och kroppen värker. Både av den kära fibromyalgin som slagit till med all sin kraft, men även av den kanske lite för hårda testserien idag. Igår fick jag till ett bra löppass på morgonen innan frukost med tillhörande löpstyrka. Det motade bort värken hela dagen, men som vanligt kommer den tillbaka och naglar sig fast. Men vad gör det, finns bra mycket värre saker i livet.
Imorgon hoppas jag att jag hinner med både styrka och simning. Då är jag i fas! Och en middag som inte består av gröt...
DM
Förra lördagen låg jag i fosterställning efter att ha fått i mig mjölk. Måste väl varit en av de sämre dagarna att råka ut för det. Jäklar vad risig jag var. Man överlever, med nöd och näppe... Vågade inte äta då jag skulle tillbringa dryga timmen i bilen på väg till DM föratt simma. Hållbart?! Nja, inte direkt. Men simma skulle jag. Och simma gjorde jag. Utan mat och vätska i mig. Försökte med en halv banan... Den kom upp. Precis innan första start. Då beslöt jag mig för att under loppen strunta i mat. Äta fick jag göra sedan... Jag är ingen sprinter, på tävlingen var det bara 50 och 100 meterslopp. Det funkar utan mat. Dock var jag ganska skakig sedan och det är inget att rekommendera. Vätskebalansen totalt ur funktion. Men med fyra guld var jag nöjd. 50 och 100 frisim snabbast av alla damer måste jag vara nöjd med. Ok tider, dessutom otoppad och omatat... 
Bjuder på två superschyssta bilder, som vanligt från plaskdammen.
Bjuder på två superschyssta bilder, som vanligt från plaskdammen.
Kul att träffa alla härliga människor! Nu blickar vi fram mot SM, bara tre veckor kvar och vi går mot toppning! Behöver det. Är nerkörd och sliten efter tuff träning. Nu blir det mindre mängd och som sagt toppning! Go With the flow!
Födelsedagsfirande
Äntligen! Äntligen har Hugo lyckats få ha sina kalas. Med eller utan feber har både släktkalas och kompiskalas nu avklarats. En mer än nöjd kille som fått både tårta och glass, paket och kort!
Himmelskt goda! Och gissa om Hugo var både nöjd i och förvånad!!!
Mums!!!
Ibland bara så mysigt och så underbart att få umgås själv med denna godbit!!! Njuter av varje sekund som vi har tillsammans. Hon förgyller min tid med så fina tankar och värderingar och har en förmåga, liten som hon är, att mentalisera och se saker och känslor med djup och engagemang och dessutom kunna reflektera över livet och allt dom det erbjuder. Fikan varade bara drygt 20 minuter, men helt klart bästa stunden på dagen igår ❤️.
Tack snällaste AK för de enormt fina och goda tårtorna!!!
Himmelskt goda! Och gissa om Hugo var både nöjd i och förvånad!!!
Igår, till kompisarna, blev det en glasslastbil...
Förra helgen avnjöts en hemmagjord planka till barnens stora glädje!
Idag, inte lika flådig söndagsmiddag; havregrynsgröt, till deras besvikelse... Snabbt, enkelt och fyller sin funktion... Men kan väl hålla med dem om att det kanske inte är riktig middagsmat.
Igår hann jag och Moa med en snabb fika, som var mysig och god!
Ibland bara så mysigt och så underbart att få umgås själv med denna godbit!!! Njuter av varje sekund som vi har tillsammans. Hon förgyller min tid med så fina tankar och värderingar och har en förmåga, liten som hon är, att mentalisera och se saker och känslor med djup och engagemang och dessutom kunna reflektera över livet och allt dom det erbjuder. Fikan varade bara drygt 20 minuter, men helt klart bästa stunden på dagen igår ❤️.
