Då Hugo tittade ut 10-01-24


Har tänkt ett flertal gånger att jag ska skriva en förlossningsberättelse, men aldrig fått tummen ur. Men varför, jo, minnena bleknar och jag vill att detta minne för alltid ska stanna kvar som den otroligt häftiga känsla det är att föda ett barn. Hur ont det än gör, för det gör ont, så är det värt varenda minut av den coola smärtan och kikcken man får av att föda. Vilka jäkla krafter man som kvinna har och man blir en riktig kvinna i samma ögonblick man blir gravid känslomässigt.

Hur som helst kan man ju lugnt säga att det tog lååååång tid för Hugo att verkligen komma ut från det att första värken kom. Redan i vecka 23 fick vi åka in. Jag satt på jobbet och jobbade för fullt då jag plötsligt kände en värk, ingen sammandragning utan en riktig värk. Och så en till och en till osv. Jag blev alldeles kall. De kom ju regelbundet vae sjätte minut och höll i sig i ca 45 sekunder. Shit vad rädd jag var. Ringde mamma då jag hade lunch, då hade det hållt på i ca två timmar. Så klart tyckte hon att jag skulle ringa sjukhuset vilka hänvisade mig till förlossningen... Helt skakis körde jag in till sjukhuset där det konstaterades att det var värkar, förtidiga. ÅÅÅÅhhhh det sista vi ville var att förlora detta barn som verkligen var så efterlängtat och som hade 17 veckor kvar innan det skulle komma ut i vida världen. Dock hade som tur vae livmoderhalsen/tappen ännu inte börjat påverkas. Hem med ordinationen vila över helgen och komma in på måndagen om värkarna fortsatte.

Vilket de så klart gjorde... På måndagen visade det sig att livmodertappen förkortats lite vilket medförde sjukskrivning, bricanyl och sängläge... Och läkarbesök varannan dag för att de skulle ha koll. Snart var livmodertappen bara 2,7 cm, man läggs in vid 2,5 cm, så nu var det verkligen allvar. Hade nog inte hajjat läget innan, men nu ganns det ju snart ingen återvändo och en ville vi ju inte ha något barn...

Två månader av oro och sängliggande. Så tråkigt och en oro över hur jag skulle veta när det verkligen var dags på riktigt... Mot alla odds och till både läkarnas och barnmorskans förvåning kom jag tillbaka för varje koll, vilket de aldrig trott... Jag tror han helt enkelt bestämde sig för att han inte ville ut och tillbringa tid på sjukhus...

Den 7 januari kom som en befrielse, äntligen fick jag gå ut och röra på mig!!! Men ingen Hugo kom ut trots skidåkning och fulltös. Jag mådde bra och hade nästan inga värkar alls om man jämför med tidigare.

Så tiden gick. Och den 24 januari vaknade jag 4 på morgonen och kände hur bra jag mådde, inte ont ingenting, bara pigg om en mört... Men oj, så kom det en värk, inget mer med det, var ju ganska van... Men en till och ännu en. Någonstans försökte jag ignorera, men visste innerst inne att nu är det dags...

Ringde förlossningen vid sju och fick höra att de hade en plats kvar, men kanske inte när vi behövde åka in, jag verkade ju inte ha så ont...
Väckte sedan Mr Right och sa att vi kanske måste åka in snart... Oj oj, inte visste jag att han kunde vara så nervös... Han sprang omkring som en yrvaken höna medan jag tog det lugnt. Jag åt frukost, skulle duscha, fila fötterna och måla naglarna innan jag ens kunde tänka mig att åka in... Började dusch, men insåg snabbt att nu måste vi åka in. Ringde förlossningen igen och de hade fortfarande en plats kvar. Yes!!!

Sagt och gjort, in i bilen, blev dock många fram och tillbaka innan vi kom i väg eftersom Mr Right glömt allt... Lämnade Moa hos farfar vid ejugo över tio och var väl inne vid halv 12. Fick då höra att de hade fullt nu, vi fick den sista platsen och att vi troligen skulle få åka hem, jag såg ju inte ut att ha så ont... Hade hunnit med att måla naglarna i bilen... Vackert lila....

In på ett rum, nr 12, svara på 100 frågor, koll av blodtryck, urin osv och på med en CTG. Fick sitta med den ganska länge eftersom Hugo tog ett powernap och de ville se så att han vaknade och rörde på sig. Satt med den till 13.00 och var helt inställd på att åka hem. Särskilt som hon ytterliggare en gång sa att det var fullt och att de behövde platsen... Jaja, skicka gem mig då... Men som tur var så kollade hon hur öppen jag var, hon blev helt tyst och sa: Oj, här har det hänt grejer och du säger inte ett ljud. Du ser helt oberörd ut och vi hade aldrig gissat på att det är öppet 5 cm....

Så vi fick stanna.

Skickade iväg Mr Right för att köpa en tidning. Han kom tillbaka ca 20 över ett, och 17, nu hade jag bra ont. Läste Aftonbladets bilaga då barnmorskan kom in och frågade om jag behövde någon smärtlindring och hur ont jag hade. Jag svarade att det gjorde ont ungefär 9,5 på en skala 1-10, men att jag inte ville ha någon lustgas än om det skulle göra ännu mer ont... Hon flinade lite och sa att jo, mer ont kommer det göra... Nu skulle de ha byte av barnmorska också... Precis som med Moa... Klockan 14.00 kommer världens mest underbara person in. Har aldrig träffat en så härlig person. Hon kollar hur öppen jag är och drar direkt på sig handskar och förkläde. 10 cm... 5 cm på en timme, utan någon smärtlindring. Ber i alla fall om lite lustgas nu, det gör ont, så ont att det svartnar framför ögonen, kan inte riktigt läsa repotaget i bilagan... Varken jag eller Mr Right har fattat att vi snaert ska bli fyra i familjen. Han kommer på att parkeringstiden går ut... Klockan är ca 14.20, men barnmorskan tittar på honom och skakar på huvudet, inte nu, hon kan inte garantera att han hinner tillbaka...

Hon guidar mig enormt bra. Jag har hunnit berätta att jag är sjukt rädd för sjukhus och även för att spricka så mycket som jag gjorde med Moa. Hennes vägledning om hur jag ska göra och när jag ska krysta var helt underbar, Han suga fyra futtiga sug från lustgasen, sedan känner jag hur kroppen sköter allting. Vilken känsla, men fattar ändå inte att vi redan är framme vid att få föda, det skulle ju ta lång tid till. Vi hinner skämta om att vi i alla fall får se I en annan del av Köping på kvällen...

Så kommer äntligen Hugo ut, 14.49. Efter fyra krystvärkar finns han på min mage. Jag sprack lite, men inte så mycket som sist, tack vare barnmorskans enorma jobb för mig. Och där är han, världens mest underbara lilla kille som jag mitt i all glädje frågar barnmorskan om det är något fel på honom eftersom hans pung är så stor...

Kärleken är total direkt. Alla mina tvivel på om man verkligen kan älska andra barnet lika mycket som första är som bortblåsta. Det kan man.

Mr Right då? Jo han grät och grät.... av lycka.

Som en boll kommer jag tillbaks till dig...

Den här låten har satt sig fast i min hjärna just nu sedan jag "råkat" hänga framför Tv:n och alla dess reklampauser lite för mycket just nu... Av någon konstig anledning så har jag nästan alltid på Tv:n i bakgrunden. Inte för att jag tittar på den, jo om det är sport, men OS har ju inte börjat än...

I alla fall så har jag fått tillbaka värken i kroppen som ett brev på posten. Kanske därför låten fastnat så med... Jag lovar, det var verkligen ingenting jag önskade mig mest just nu... Men jag är ändå tacksam för att jag fått tillbringaca 9 månader utan värken. Det har varit helt underbart. Men nu blev jag genast påmind om hur hemsk den är. Både Moa och hugo har sovit som stockar i natt, men det är väl bara så typiskt att man då ska vara vaken och ha ont. Och fasen vad ont det gör. Känns något något bättre just nu när jag kommit igång. Nu ska jag försöka lära mig leva med detta as, Fybromyalgi... Ingen trevlig vän direkt.

Ont ont ont! Dessa punkter är de som gör mest ont, men hela kroppen värken när det är som värst!

6 minuters intervaller, ska man åka in då?

Tydligen inte jag. Jag är så less!!!!

Jag har mått prima ett par dagar, men bara lite sammandragningar, men det kan man utstå. Igår när jag var och handlade fick jag dock riktigt ont, mend et försvann och jag tänkte inte så mycket mer på det. Dock kom det tillbaka på eftermiddagen för att sedan tillta och göra riktigt förbannat ont. Det kändes helt klart som att något var på G. Då vi åkte för att hamta SAABen med nya bilen så var det 6 minuter mellan värkarna och det gjorde så onte att jag inte kunde prata under tiden de infann sig och inte heller koppla i bilen. Det höll i sig i ca tre timmar och innan jag ställde mig i duschen så vard et bara tre minuter mellan. Men en dusch senare och lite vila på soffan så var det som bortblåst...

Vaknade dock ett par gånger i natt, dels för att kräkas (jag vet, fräscht, NOT, men sant) och sedan på grund att jag hade några onda Sammandragningar/värkar. Men nu är det borta. Skumt eller hur!?

Ska till barnmorskan på eftermiddagen idag på ett Ultraljud imorgonbitti. Får väl se om bebisen växt någonting överhuvudtaget. Det hoppas jag så att det inte är något fel på den lille krabaten.

Hade varit mycket enklare att veta när det är dags att åka in om man inte haft en sådanhär graviditet. Utan att man liksom inte känt någonting och så opang slår det till... Vilken himlans tur att vi alla är så olika...

Mr Right tyckte dock att vi skulle åka in igår, men inte jag... Hatar sjukhus...


Ont ont

Ja ni, vart ska denna graviditet sluta!? har till och från jätteont i och med Sammandragningar/värkar för att sedan inte känna någonting. trodde jag skulle behöva åka in i natt och även på förmiddagen. Men sedan klarade jag till och med att gå nästan 1 km från busshållplatsen till hem utan att känna någonting. Men nu har jag i ca en timma haft otroligt ont i både magen, ljumskarna och ryggen vid varje sammandragning. Imorgon är det också exakt så många dagar förtidigt som Moa är född...

Jag blir knasig. Tänk om det fanns en instruktionsbok för hur det ska kännas under en graviditet och inför en förlossning...


I väntans tider

Läste ni förra inlägget så kan jag tala om att vi i alla fall kom fram till Barnmorskan på utsatt tid... Kanske körde en aningens för fort, men som Mr Right sa, han måste träna tills dagen då vi har bråttom in...

Jag trodde magen skulle ha vuxit massor eftersom det känts så, men icke. Så det blev raka vägen till farbror doktorn (som var en tjej förvisso) som sa att vi skulle göra ännu ett ultraljud. Så det väntar vi på nu... Vet inte varför, herregud, snart kommer ju den lille filuren ut... Men de vet väl vad de gör och kan det där tusen gånger bättre än oss. Annars så alla prover bra ut!!! Skönt. Hjärtat slår ochden är fortfarande fixerad (iof sig inte vanligt att de vänder sig igen då den en gång fixerat sig...). Men det gjorde svinont då hon klämde och kände, det har det inte gjort förrut, likadant då läkaren gjorde det. Vet inte varför, men fruktansvärt smärtsamt var det.

Men nu har den 7 januari passerat och barnet får nu gärna komma för oss. Även om det är litet och läkaren tycker jag ska ta det lugnt så det kan tjocka på sig så mycket som möjligt... Men den 7:e var det sagt och så får det bli!!!

Spännande att snart få träffa den lille. Undrar ideligen vem som finns där inne, en liten flicka eller en liten pojke!? Moa frågade när vi kom in till Barnmorskan om hon skulle ta ut bebisen nu... Söta gulltrollet!

7:e januari imorgon

Imorgon är det sista dagen som jag måste ta det lugnt. Hmmm, om jag längtar, JJJJJAAAAAA! Har faktiskt redan tjuvstartat en del... Har åkt skidor några gånger, så jXklans kul. Det roligaste jag gjort sedan över en månad tillbaka. OK, Mr Right var lite sur, men hallå, jag har ju tagit det lugnt. Han ville inte att jag skulle ramla, men det kan man ju göra när som helst... OK, jag har en till att tänka på nu, men jag TAR DET FÖRSIKTIGT!

Imorgon ska vi även till Barnmorskan. Faktiskt ska det bli lite spännande. Ska bli kul att se om magen vuxit, jag tror det eftersom jag tycker den är gigantisk, men enligt Mr Right så är den liten... Ja ja, han slipper ju bära på den. Har gått upp sju kilo, inte så farligt och ungefär lika mycket som med Moa. Fatta att magen kommer att försvinna sedan, läskigt och konstigt. Vart tar den liksom vägen!?

Ännu mer konstigt om man tänker på det är att det lever en liten människa i min mage. Ganska Ailien... Fast man ska kanske inte tänka så mycket...

Hur som helst så har det gått mer än ett dygn sedan jag hade värkar. Har inte hänt sedan vecka 23-24 någonting. Jättekonstigt, men otroligt skönt!!! Fatta en hel natt utan att vakna och ligga vaken med värkar.

Så nu tror jag att den kommer stanna inne till mitten av februari... Jehaaa!

Redo!


Nu har vi hämtat liggdelen till vagnen. Dock har vi inte orkat/hunnit/velat serva underdelen, det så kallade chassit än. Men Moa bäddade liggdelen igår och nu sover hennes dockor om vart annat. De vaknar ofta och vill gärna ha mat och måste byta blöja ungefär var tredje minut... Ha ha!


Tjockis i profil! Fasen, snart är det dags, inte ens en månad kvar... Där inne ligger en liten bebbe som läkarna anser måste vara kvar till den 7 januari. Då är det tre veckor innan beräknad födsel. Själva tycker vi att det funkar om det lilla knytet tittar ut från och med imorgon. Eller vad sägs om 2010-01-01 kl 01.01... Ha ha. Dream on. Annars tror jag att jag ärligt talat känner mig ganska redo för att föda detta lilla barn nu. Har ju haft ca 12 veckor på mig att förbereda mig med värkar/sammandragningar. Ganska, eller skitjobbigt ska jag säga. Ibland gör det så ont i flera timmar att jag inte kan andas genom värken. Envis som jag är skulle jag aldrig lyfta luren och ringa till förlossningen om det inte var absolut nödvändigt... Sjukhusskräck, JAG!? En aning då.

Det är tur att man har tid att förbereda sig på, för nu vill jag verkligen att den ska titta ut! OK, den kan vänta tills imorgon... Lite skraj att det ska gå fort bara så att vi inte hinner in i tid. Moa tog tre timmar på sig och enligt folk och fä så tar det oftast ca halva tiden med nr 2... I haaaaaaaaaaaihaaaaaaaaaaaaa. Ja ja, det löser sig. Men bara för att jag skriver detta nu så kommer den väl ligga kvar i magen till och med i mitten av februari och sedan ta ca 30 timmar att få ut... Vilken dröm...

Hur som helst så längtar vi verkligen efter bebisen nu! Och vi har verkligen ingen aning om det är en liten pojke eller ännu en liten flicka. Jag har haft på känn att det är en pojke (men det hade jag med Moa med) men drömt att det kommit ut både en flicka och en pojke. Magen är exakt i samma form som med Moa, något mindre bara. Men det vet vi ju enligt vad läkarna sagt att barnet inte är så stort. Spännande!


Kallt som 17

Vaknade i morse (nio...) och det var svinkallt inne. Vi hade endast 15 grader... Och det är mitt fel. Mr Right hade bra gärna eldat som 17 igår, men just nu är jag ganska varmblodig av mig (undra varför) och klarar helt enkelt inte av när det är såååå kallt som 15 grader inne. Igår fick han helt enkelt inte elda för mig. Men nu är det tillåtet... Ha ha, vilken power jag har som gravid...

Appropå gravid så är det inte ens en månad kvar nu. Den 28 januari ska det tydligen bli av, även om det känts som att det är på G länge nu. Har legat med värkar varenda kväll, som kommer med ca fyra minuters mellanrum. Men med lite bricanyl och alvedon så lyckas jag tillslut somna och när jag vaknar känns det bra. Så skumt. Men en vecka kvar i sängläge sedan är det fullt ös framåt. Skulle inte förvåna mig om den lilla krabaten bestämmer sig för att komma ut i mitten av februari i stället. Då döööör jag, för att gå och ha så här ont är inget kul. Tur att man vet att det snart är över!!! Värkar är liksom inget kul. Men det kommer tillslut något bra av det och det är mer än vad man kan säga om en del andra människors tillstånd.

Jag hoppas att alla jag känner ska få må bra:-)

Snygging där

Här har ni mig och min mage! Ha ha, inte så snyggt direkt, men den är a la naturell...


Syns inte så mycket från denna vinkel, men kortet är taget idag och den finns där under:-)


Lilla söta Mr Right leker med kameran och jag ser måttligt road ut...

Jehaaa, skitasnygg... Vi kom på att vi inte varit så effektiva att ta kort på magen som med Moa och det kan ju vara lite taskigt att inte ha något magkort... Så jag bjuder på detta:-)


Good Morning but Bad day

Åhhh, vaknade i morse hur pigg som helst! Studsade upp ur sängen (eller det gjorde jag inte alls...) och kände mig som en ny människa. Inte en enda sammandragning så jag tänkte utnyttja dagen till att fixa och städa. Käkade frukost med Moa och skjutsade henne till dagis. Sedan drabbades jag av ett läskigt svimningsanfall. Allt blir liksom suddigt och jag blir yr och det känns precis som jag ska svimma. Det enda som hjälper är att ligga ner med benen högt och blunda. Så där är jag nu, liggandes på rygg med benen över soffryggen... Kul, verkligen skit kul.

Dessutom har jag en sprängande huvudvärk. Inget jag brukar ha, men har haft till och från senaste två veckorna. Mamma trodde det kunde vara början till havandeskapsförgiftning. Tyvärr är detta inget jag tagit tidigare med läkaren, känns som jag inte vill berätta mer hur jag mår och att jag bara gnäller... Men det kan ju faktiskt vara farligt. Åhhhh, fXn vad less jag ä'r på att vara ett preggo. Jag trodde verkligen att jag skulle tycka mycket bättre om att vara gravid denna gång än vad jag gjorde sist. Men det är ta mig fXn ännu värre. Aldrig mer kommer jag vara ett preggo. För att inte tala om hur det känns att vara en tjock och otymplig groda som tar sig fram i snigelfart... Tur att Mr Right tycker att jag är fin... hur han nu kan tycka det, men han verkar avguda  mig i även i detta tillstånd. Åhhh, vad jag Älskar honom för den han är♥.

Jag trodde verkligen att jag skulle gilla att vara gravid nu, men detta är inget tillstånd jag rekommenderar. Men ändå, mitt i allt detta så älskar jag magen och framför allt den som finns där inne!!! Tänk om den inte varit så liten, då hade den mer än gärna varit välkommen nu!

Hur som helst så om jag nu känner mig sjlv rätt så kommer jag att städa ändå. Trotsa mig genom huset eftersom jag älskar när det är rent och fint runt mig. Tur att Mr Right inte är hemma, då hade han blivit arg på mig...




ONT

Ja, jag vet inte hur jag ska beskriva den känslan jag har idag. Känner mig bervös utyan anledning och har extremt ont i ryggen och i magen vid sammandragningarna. Plus attd et ilar till i hela mitt bäcken, precis som elektriska stötar som går rakt igenom. Tur att de bara håller i sig och känns i n ågra sekunder, men shit vad ont det gör. Har känt det till och från i ca en dryg vecka, men inte så här. Undra vad det kan vara...

Men det går säkert över!

14 december...

... kan bli det datum då vår lilla bebis föds!? Ja, man vet aldrig, och jag själv har ingen aning. Men en av mina kära vänner håller på med bland annat healing och mediumutbildning och sa att hon hade fått en känsla av att den 14 december händer det. Och jag tror faktiskt på sådant och framför allt på henne:-) Kommer inte att kunna släppa den tanken.

Men shit, det är bara en vecka kvar typ. Inte riktigt redo för det än... Och just den 14 december passar inte så bra... Kan man säga så, när passar det då!? Och jag antar att man inte kan påverka det så mycket själv... Hur som helst så fyller Moa år den 15 december och det skulle ju vara ganska skönt att ha lite mellanrum mellan dagarna... och framför allt att inte behöva vara på sjukhus när Moa fyller samt att jag antar att vi då kommer få stanna över jul:-)

Kommer dock aldrig kunna släppa den tanken nu, vi får väl se om det stämmer... Ska bli spännande.

Sängläge...

Har idag varit på ytterliggare ett läkarbesök, men slipper fler till nästa vecka nu! Hur som helst så ser det inte superbra ut direkt och jag fick ordinationen SÄNGLÄGE i tre-fyra veckor. Kul, verkligen jättekul! Tyvärr så hade livmodertappen minskat ännu mer, och de vill då rakt inte ha en liten plutt bebis nu. Inte jag heller. Låter inget vidare kul med att tillbringa julen på sjukhus och missa den med vår Moa... Så ingenting kommer att hända här hemma nu:-)

Tur att jag redan har bakat julgodis och så. Blir en sväng till jobbet imorgon för att bjuda på lite gott samt fixa med läkarintyg och F-kassan. Åhhh, försäkringskassan, visst är dom underbara!? Varför ska jag skicka in ett nytt läkarintyg när jag var inne på Försäkringskassan den 24 september och lämnade in det försat face to face!? Fick till och med en kopia med en stämpel på av den som tog emot det... Vem betalar mitt porto tro? Kan jag kräva dem på det?


Uttråkad....

Jag har varit hemma en timma alldeles själv. Moa är på dagis och här ligger jag. Är satans trist alltså. Man får väl säga att det är tur att jag ska in till läkaren så att det inte blir en hel dag här i soffan... Även om det är trist att åka en timma för att besöka farbrodoktorn, men jag är tydligen ingen människa som riktigt kan njuta av att vara hemma.

Oj, sorry, jag bara klagar ju. Inte meningen. Jag är evigt tacksam för varje dag jag får vakna och väckas eller mötas av min underbara familj. Tänk att Moa var eviga morgon är som en solstråle. Kan det vara mer underbart!? Inte en enda morgon är hon trilsk eller sur. Kommer alltid och kryper upp och ska gosa en stund. Jag är så tacksam över att jag, eller vi, har fått henne till oss. Jag beundrar henne så och ser både mig och Mr Right i henne. Jag kan inte förstå att man kan känna sådan kärlek till en annan person. Och frågan är hur ska denna kärlek räcka för en till!? Jag kan inte förstå hur jag ska kunna hysa lika mycket kärlek till en liten till... Kan kärleken ta slut så att man inte har mer att ge? Nej, jag tror inte det. Enligt vad min visa mor sa så kommer man älska nästa barn lika mycket och jag hoppas verkligen att hon har rätt.

Ha en underbar dag så länge! Det är för övrigt ett alldeles underbart väder ute. Strålande sol, bitande kallt och alldeles vitt av frost! Åhhh, vad det hade suttit fint med en promenad. Tänk inte ens tanken:-) Ska i alla fall bege mig till badhuset innan läkarbesöket för att glida lite. Gissa om det ska bli skönt!? Alldeles tyngdlös i vattnet känns inte mina sammandragningar det minsta!


Back in town

Hej här är jag igen!

Igår blev det ytterliggare ett besök på sjukhuset. Åhhhh, pallar inte mer. Så satans boring att jag tror jag döööör. Det var min första dag som sjukskriven på heltid. Och visst jag visste att jag skulle in på koll så lämnade Moa på dagis och sedan in till sjukan. Men det såg inte bra ut och jag mår ärligt talat inte så bra. I söndags kunde jag inte så rakt upp på grund av värkarna och vaknade och hade mega ont, men envis som jag är så ignorerar jag allt. Men igår hos läkaren så forsade allt ur mig och på ett sätt var det skönt att verkligen berätta hur det är. Tänk om det är något fel på bebisen!? Det verkar det dock inte vara. Allt ser ut som det ska förrutom att den är liten. 150 små hjärtslag per minut. Har hela tiden legat mellan 140-150- Huvvudet var neråt, börjar förmodligen fixera sig nu.

Det som dock inte var så bra var med mig. Värkarna bråkar och stökar med mig samtidigt som jag har svimmat en del gånger. Har relativt lågt blodtryck i vanliga fall, men ännu lägre nu. Så jag mår bäst när jag ligger ner:-) KUL KUL KUL

Ska in igen imorgon och på torsdag, så det är underbart att ha en dag hemma idag utan att behöva åka. Tror nog att den där sjukskrivningen kom som på beställning...
Men hallå, vad är det på Tv om dagarna!? Våra bästa år såg jag en gång när jag var sjuk och gick i gymnasiet, men det går fortfarande... Och ingenting har typ hänt...
Skulle ju sitta fint med ett mästerskap i simning nu... Och vet ni nästa vecka börjar Sim EM, den 10 december. Får hålla mig till tåls! Då kan dagarna fördrivas i ryggläge utan problem!

Men saknar jobbet♥


Klart!


Nu är sängen bäddad och grodan sitter på plats! Eftersom vi inte vet om det är en liten tjej eller en liten kille som just nu bor i min mage så fick det bli lite grönt och gult tills bebben ploppar ut. Och jag vet att en hel del säkert reagerar på att vi fixat och så och jag är fullt medveten om att det kan hända vad som helst, men som ni säkert vet så vill jag ha koll på allt och att allt är klart. Det vill vi båda förresten. Just nu sover Moas dockor mest i sängen...

Perfekt med wallies på väggen. Lätta att sätta dit och jättelätta att ta bort och byta ut mot andra! Är ni intresserade kan ni kolla in på www.inreda.com där finns det massor!

Appropå bebben så vaknade jag två gånger i natt och var på vippen att väcka Mr Right. Hade riktigt ont vid värkarna, men han var ju som sagt ute och jag tror inte att han hade varit till ett bra sällskap i ett förlossningsrum... Men det var bra nära och hade han inte varit ute så hade jag definitivt väckt honom i alla fall. Det känns inte 100 nu heller men betydligt bättre. Oj, man blir ju ganska tålig av detta. Jag undrar hur jag kommer att reagera då det verkligen sätter igång, undra om jag ens kommer tillåta mig att åka in!? Jag vet ju liksom inte riktigt hur ont det gör eftersom smärttröskeln liksom ökar och vänjer sig hela tiden... Tur att de har bra koll på mig!

Börjar dock längta enormt mycket nu! Men tror att Mr Right väntar och längtar ännu mer. På något sätt så längtar man mer andra gången. Man vet vad man har att vänta sig och detta lilla liv är verkligen efterlängtat! Av oss alla!


Bad day...

Idag ska jag alltså jobba min sista dag. Uhhh, vad trist. Men idag mår jag inget bra alls. Vaknade i natt och hade mega värkar, men kunde som tur var somna om. Nu mår jag mest illa och skulle vilja ha ett mörkt rum med en filt över huvudet... Har dock massor att göra på jobbet och försöka hinna avsluta innan dagens slut.

Hoppas att ni alla får en underbar dag!

Ryggläge=bästa läget!

Idag var jag min näst sista dag på jobbet och enbart för ett kort morgonmöte. Känns nästa som om jag skulle kunna flytta in där tills jag nu jobbar min sista dag på torsdag... Vill verkligen inte att den dagen ska komma. Jag är inte redo för att gå hem än... Men å andra sidan om jag ska vara Ärlig (och det ska man för det uppskattar jag) så tror jag att det behövs.

Igår hade jag sååååå ont av värkar att jag inte kunde stå. Efter ca tre timmar kändes det dock någorlunda då jag befann mig i ryggläge, men så snart jag kom upp på benen var det kört. Det var till och med så att Mr Right såg en aning nervös och skärrad ut. Inte vanligt med tanke på att han är lugnet själv. Men han såg riktigt orolig ut när vi kröp (bokstavligen från min sida) i säng.

Men i morse kändes det ok. Men inte nu. Efter morgonmötet tvingade jag mig ner på stan för att uträtta några ärenden i snigelfart. Ha ha. Folk kan inte tro att jag är klok. Magen är inte så stor så jag tror inte att det är någon som tar mig för höggravid, snarare ett psyko som ser allmänt plågad ut och som grimaserar då och då samtidigt som allt går i snigelfart...
Jag ordnade i alla fall några få ärenden av listan som skulle avklaras. Fika hos vännen mäktade jag dock inte med. Det hade inte gått, utan det blev raka spåret hem till soffan.

Hittade i alla fall några julklappar, tur att jag visste vad jag skulle ha. Ska nog ta och ägna mig åt lite nätshopping inför denna jul...

Funderar på om jag orkar ta tag i middagen eller om det blir hämtmat. Det sistnämnda lät som ett bra alternativ, men det är bara det att sådan mat inte tilltalar mig så mycket. Det har blivit en del av det senaste tiden...

Ligger och lyssnar på Sara Löfgrens skiva. Inte den nya utan den är nog ett par år.
Blandade Artister - Kärlekssånger Till Ett Barn
Men gillar hennes låtar starkt! En skiva som tyvärr kom bort när vi flyttade är "Kärleks sånger till ett barn". Det är min absoluta favvoskiva. Kanske har något med att vara gravid att göra för det var samma sak när jag var ett preggo sist...

Paniken växer

Ja, urk, jag mår verkligen dåligt över att jag bara får jobba en vecka till, endast två dagar. Jag är verkligen inte det minsta redo för att sluta jobba än. Jag vill verkligen jobba! Fatta, två ynka dagar kvar, plus ett morgonmöte. Sedan ska jag vakna och VARA HEMMA och ta det lugnt!? Hallå, jag!? Kommer få panik så det ryker ur öronen. Men, det bästa är väl att det liksom inte går att göra någonting heller. Det är ju inte direkt så jag tar på mig kläderna och tar en promenad eller tur på stan... Fasen vad BORING. Nu vet jag hur det känns för de stackarna som kanske dagligen, år ut och år in, är sjukskrivna och inte kan/får jobba på grund av sjukdom. Känner mig redan ganska värdelös (fast jag vet att detta är tidsbegränsat), precis som man inte klarar av någonting. Kommer ju bli helt förslappad och dö av tristess.

Det finns inga ord för hur jag känner, men är livrädd för att gå hemma... Vem ska då bry mig om vad jag gör:-) Vaknar upp varje morgon och är liksom inte till någon nytta alls... (OK, då, för barnet i min mage...).

Shit, jag visste inte att det skulle kännas så här. När är det killarnas tur att drabbas av detta?

Ja ja, det blir som det blir, ingen idé att oroa sig nu...

Jag hoppas ni haft en bra och mysig helg!


Händelserik fredag

Jag börjar där, det har hänt en del sedan jag skrev sist, men börjar med fredagen.

Skulle in och bara göra en kolla på magen. Skulle vara där 8.15 och visste då att min ordinarie barnmorska inte skulle vara där eftersom hon hade semester. Skulle med andra ord träffa en annan. Gjorde det och hon tog lite prover som visade sig vara mycket bra. Hade ett järnvärde på 140 utan äta äta järntabletter och vad jag förstod så var det mycket bra! Vi samtalade lite om hur jag mår, hur det är med värkar och sammandragningar osv. Sedan fick hon helt plötsligt ett telefonsamtal och är borta i ca 20 minuter, kommer tillbaka och gråter och en annan barnmorska kommer in och tar hand om mig... Mäter magen och tar vikt. Ett väldigt bekymrat uttryck i ansiktet som sedan visade sig vara helt rätt. Magen hade inte växt som den skulle och vikten var inte bra. Inte gått upp mer än ett halvt kilo sedan sist (ca tre-fyra veckor sedan). Ytterliggare tre barnmorskor mäter magen och alla är de lika bekymrade. Beslut om akut ultraljud och läkarbesök beslutas därför, samt flera olika prover. Hur som helst så var värkarna värda att ta på allvar och blev direkt beordrad att VILA och fick inte jobba ens en dag till. Lyckades tjata mig till att jobba ännu en vecka, har massor kvar att göra och känner mig inte redo att sluta än... Men lyssnar jag inte på dem riskerar jag att bli inlagd, och så mycket gillar jag inte sjukhus att det är ett alternativ.

Ultraljudet gick hur som helst bra. Barnet var litet, men allt såg normalt ut. Uppskattades väga ca 1300 gram, vilket är under "Svensson bebisen" med ca 18 % men allt inom en avvikelse på 22% ansågs vara ok. Sönt så långt i alla fall.

Ett besök jag trodde skulle ta runt en halvtimme visade sig ta ca fem timmar... Helt färdig efter alla undersökningar hit och dit så var det skönt att höra att bebisen i alla fall erkade ta det den behöver och att det inte såg ut som några avvikelser!

Däremot tycker jag att värkarna gör mer och mer ont. Så jag lovar, nu blir det vila av. Jag måste tillåta mig själv till det och märker att jag inte ens orkar protestera mot kroppen utan måste vila.


Tidigare inlägg
RSS 2.0