Så, nu är vi hemma och jag har fått mig en timmes välbehövlig sömn... Skulle mer än gärna sova ännu mer, men det finns att göra på dagarna och snart ska jag hämta Moa. Hon var så ledsen i mose på dagis. Orolig över lillebror... Stackarn. Hur som helst så blev hon lugn när jag fick prata med henne i telefonen och ljög om at Hugo mådde bra... Det var en nödlögn, hon ska inte behöva bekymra sig om honom och om hans tillstånd. Men bra kan jag inte säga att han är. Låter som åskan drar fram... Men det är betydligt bättre och undra på det efter alla inhalationer och kortisonkurer han fått. Min lilla plutt. Gillar inte när andningen är utom ens kontroll. Tusen tankar far genom huvudet och man lider med honom när man ser hur jobbigt han har det. Fortfarande är hans luftrör väldigt trånga och så fort han får minsta lilla infektion sväller de igen vilket medför att han får som falsk krupp. Tyvärr fanns det ingen medicin vi kunde få för att ha hemma om det skulle bli så igen på grund av att det svullnade så pass mycket att det måste behandlas på sjukhus. Jag tyckte ett tag att han lät lite lite bättre, men så gick han några steg och så täppte det till igen.

Tack all underbar personal som tagit hand om oss i natt och idag!!! Ni har varit guld värda!!! Hugo hälsar och tackar för bilar och att han "fick" pilla på alla apparater...

Dock ger jag världens största tistel till dessa jxxxa taxibilar... Hur kan det vara så svårt att få fram en bilbarnsstol och hur kan man sedan glömma den på stationen... OK, om jag varit själv, men en väntan på 2 1/2 timma med en trött, hungrig och sjuk 1-åring, det är ingenting jag rekommenderar.

Nu är vi i alla fall hemma, vi tog et bad och jag stoppade lille mannen i sängen där han fortfarande ligger och idag värker kroppen mest av trötthet. I natt blir det väl att sitta och sova med Hugo i knät om det inte vänder och låter bättre sedan. Skulle behöva lite sömn nu... Snart varit vaken i 36 härliga timmar (iof en timmes sömn för en stund sedan, men det räknas typ inte...)