Go´kväll!

I´m back! Sjukt dåligt att inte ta sig tid till ett enda fjuttigt litet inlägg. Men.... För att sammanfatta det kort, kroppen har strejkat, jag har jobbat, jag har pluggat, jag har tagigt hand om barn, jag har flängt hit och dit, jag har tränat för att vara snäll mot kroppen, jag har torkat bajs mitt i natten och jag har idag lärt mig att bokföra.

Säkert inte mer än alla andra underbara morsor där ute som sliter för att dagarna ska rulla runt med allt vad det innebär. Jag är imponerad av er!!! Ni är mina idoler, för helt ärligt talat så vet jag inte hur jag ska få ihop dygnets 24 timmar i september då jag börjar jobba. Ja ja, coola ner, men jag måste helt enkelt ha lite koll och veta hur saker och ting kommer att bli. Jobba heltid!? Nej, jag har massor av mammadagar att ta ut, men det ska funka på jobbet och med alla kollegor och arbetstider. Moa börjar skolan och får läxor, aktiviteterna kommer bli fler och jag vill träffa Hugo mer än 20 minuter på kvällen innan han hoppar i säng.

Livet har ibland en konstig riktning. När man är ung och har barn behöver man mycket pengar, man sliter med jobb fast man mest av allt bara vill vara hemma med sina små. Ta hand om dem, se dem växa upp och utvecklas, men man måste jobba för att ekonomin ska vara bra. Man har trots allt en hel del utgifter som förälder.

Sen då!? När barnen är stora och kanske till och med utflugna, då kommer vi sitta här, gå till jobbet, tjäna betydligt mer pengar än vad vi gör nu, ha mindre utgifter och vi har tid till att jobba häcken av oss, men kommer inte att behöva göra det (troligtvis inte i alla fall), är det inte konstigt!?

Ibland blir jag förundrad över hur systemet egentligen är uppbyggd. Missförstå mig rätt, jag gillar mitt jobb, älskar mina kollegor och tycker att dte är jätteroligt, men detta var en tanke som väckts inom mig den senaste tiden.

Så, alla ni som har barn och jobb, ni är fantastiska på att få Er tillvaro att gå ihop!!!

Hugo är inte direkt oskyldig till alla saker som lämnar spår av att en liten krabat dragit fram genom huset. idag fick jag världens största kram av honom när jag kom hem. Han var så glad att det sprätte i hela kroppen! Så det där bajset jag torkade i natt och fick tillbringa 3 timmar med en hoppandes Hugo gjorde trots allt inte så mycket. Det är liksom inte svårt för barn att kompensera upp sina små hyss...


Kommentarer
Postat av: Erica

Jag är bara tacksam för att du berättar! Det får mig att tänka ÄNNU mer på mig själv och lyssna mer på kroppen nu. Att om jag inte gör det, att det faktiskt kan gå så pass som för dig och ÄNNU värre om man har otur, så tack! :)

2011-01-07 @ 21:49:43
URL: http://yulla.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0