Seriöst. Jag har fobi för tandläkaren... Bara att åka dit gör mig knäsvag. det krävs en domkraft att få upp mig ur soffan i väntrummet och att gå den korta biten in till behandlingsrummet är som att utsätta sig för den gröna milen eller något. Tårarna kom redan då jag satte mig i stolen... Pinsamt samtidigit som jag verkligen inte kan hejda dem... Min tandläkare befinner sig just nu i Australien vilket innebar att det var en annan som tog hand om mig. Jättegullig, men det hjälper fan inte. Hon tittade och krafsade runt i hela munnen, tog bilder men kunde inte se något. Men, som en del vet, så mådde jag inte bra då jag var gravid med Moa, kräktes X antal ggr varje dag, likaså med Hugo. Inte direkt det bästa för tänderna. Detta resulterade tillsammans medn 15 år frånvaro från tandläkaren ganska stort slitage på tänderna och det gick en del flisor i dem. Vilket har "lagats" med fyllningar, även fast jag aldrig haft något hål.

Teorin idag var att en fyllning "släppt" och att det då kommit in luft där det kan börja bildas karies etc. Så hon ville ta bort fyllningen för att titta på hur det såg ut. Shit, höll på att få panik, men stålsatte mig. För att bota fobier måste man utsättas för dem... Right?!

Herre min skapare vad det lät i huvudet då hon borrade bort fyllningen. Kände inte, såg inte sprutan jag fick. Knep så hårt att det var svårt att öppna ögonen. Man hade kunnat använda mig som fiolsträng, så spänd var jag.

Hur som, visst fanns det karies där... Tur att jag gick dit. Nu sitter jag här med bedövning och sju helvetes ont i hela munnen... Ska det göra ont om de lagat rätt? Kommer det släppa? Jag har så djävulskt ont att jag blir galen. Jag hoppas hoppas hoppas att det går över och att det beror på spänninar och sprutor och verkligen inte att jag behöver göra om något.

Nu, ta igen allt plugg som jag inte hann idag.

trevlig kväll!