Hugo gillar att vara där. De pratar till honom, och med honom, inte bara med oss. Igår justerades korsetten. Hugo har blivit smalare, eller ja, tappat muskler, ungefär som om ni tänker er hur en gipsad arm blir. Fast nu handlar det om hela överkroppen. Nya märken på hur hårt vi ska spänna. Jisses. Vet inte om jag går med på det. Det är hårt. Jättehårt. Ärligt så vet jag inte ens om jag förmår att spänna så hårt. Jag vet inte var jag ska få den styrkan ifrån, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Då Hoppehoppsten, som Hugo kallar läkaren, drog åt såg jag i Hugos blick att det gjorde ont. Där var den igen, den där fruktansvärda sorgsna blicken... Hugo höll emot tiden där, väl ute på gatan brast det. Och för första gången skrek han hur mycket han hatar korsetten. Att den gör ont, är ful, att han inte vill ha den, och att linnet under luktar illa och kliar. Allt på en gång. Och vad säger man?! En 4-åring som vet hur det känns, något som inte vi vet och knappt kan föreställa oss, kan man inte prata omkull... 

Hela vägen till Astrid Lindgren gallskrek han. Vi blev skickade dit för att göra skoliosbild, röntgen, i korsett. De såg hur ont Hugo hade och var mycket gulliga. Efter en timma ev smärta fick Hugo sitta i bilen hem utan korsett. Och toksomnade av utmattning...❤️. 

Dessa dagar av sjukhusbesök... Det blir fler. Redan nästa vecka tre stycken. Och just ja, mr-tiden fick vi tillbaka efter tre timmar i telefon till elva olika personer... Det brann till i mamman vid några samtal. Hur fXn är vården ibland organiserad? Jag är min egen spindel i nätet... Då blir det bra. Fattas väl bara att han blir sjuk så vi måste boka av...