Men.

Mitt i allt detta blöder mitt mammahjärta. Magen är som en stor knut som inte vill lösas upp. Kastas mellan hopp och förtvivlan. Ser hur vår som biter ihop, allt för att uthärda smärtan, jag ser den i hans ögon. Ändå gör vi detta mot honom, för hans eget bästa, framtid och efter läkares ordination.

Jag skulle göra vad som helst för att ta hans lidande. Precis vad som helst.

På grund av detta kommer jag åter ta upp bloggen. Mest för att få skriva av mig, sortera tankar som inte har en given plats i mitt huvud. Men även för att delge nära och kära utan att behöva upprepa allt hundra gånger. Här kan ni följa min och Hugos resa och kamp mot skolios.