En sambo med tårar och oro. En son med smärta från, ja, typ hell. Inte kul. Att han ens yppar orden att det gör ont, ja då gör det ont. Han är så rädd att tala om det just nu av rädsla att behöva bege sig till sjukhuset att han försöker mörka. Han är dock inte så bra på det. Idag har han egentligen inte gått ett enda ordentligt steg. De han tagit har varit släpande och konstiga. Han har ont. Fan, jag vill inte se min son ha ont. Inte höra det. Att känna stagen på ryggen ger mig rysningar. Vågar knappt röra där de börjar / slutar. Känna skruvar och se att det är svullet samtidigt som jag vet att något elakt växer i hans kropp. Bort bort bort med det.