Väl tisdag och inget samtal. Kommer väl en kallelse tänkte vi.

Klockan åtta på onsdag morgon ringer telefonen och mitt hjärta slutar slå för ett tag. Läkaren förmedlar med stadig och myndig röst att de har funnit någonting i Hugos rygg som inte ska vara där och som är orsaken till själva skoliosen. De kan med säkerhet inte säga vad det är än, utan de vill tydligen ha fler bilder för att se om det är godartat, hur det sitter och om det går att ta bort... Detta något sitter inuti själva skelettet, i ryggmärgskanalen.

Åh, kan de inte bara ta bort, bort, bort det fort?!

En barnspecialist neurokirurg har under veckan studerat bilderna igen. Och igår damp det ner kallelser till barnneurolog och neurokirurg. Bara ordet neurokirurg får mig att rysa. Med kunskap inom psykologin låter detta inte som något jag vill uppleva. Men samtidigt är det en lättnad att ha fått svaret.

Vi kan inte göra något mer än att vara starka och göra det bästa av hur läget nu är. Positivt är att korsetten ger en liten liten effekt på. Men vi ser att det blir värre och värre då han inte har den på sig. 

Så om en vecka vet vi mer hoppas jag, och innan dess lär vi göra ytterligare en magnetröntgen med narkos.

Vår älskade lilla kille❤️