När det man fruktat mest blir sanning

Jag tror bloggen tar en annan vändning nu. Mitt liv hör inte längre till den allmänna vardagen. 

I tisdags. 140318. Det var då vi fick det besked vi fruktat mest för. Vår älskade son, underbara Hugo börjar nu sin kamp mot att besegra cancern.

Att sitta på en stol, stirra på en datorskärm med bilder och få förklarar för sig i tur och ordning; knöl, tumör, cancer, hjärntumör, förlamning, skolios, orsak, magnetröntgen, operation, stag, kompletterande behandlingar. 

Det kom slag efter slag efter slag i magen. Tillslut hörde jag inget mer av vad läkaren sa. Genom tårar skildrade jag bilderna. Att Hugo har en tumör har jag förstått, att det finns förändringar i den vet jag också. Än så länge går det inte säga mer. De måste ta fler bilder för att se hur och om det går att ta bort den. 

Världen rämnade på mindre än en sekund. Nu håller vi på att klättra från djupaste hålet. En bit upp, för att sedan åka ner igen.

Vardagen måste fungera så likt det normala som möjligt. Både för barnens och för våran skull. Han klarar det här. Vi måste klara det här. Finns inget annat som betyder något. Livet fick en helt ny innebörd. På dagarna är vi starka, så gott vi kan. På nätterna dör jag av ångest och oro. Det som inte får hända någon förälder har hänt. 

Jag kan inte med ord beskriva min sorg, men att ge upp finns inte. 

Nej vad tråkigt, hemskt och fruktansvärt besked ni fått!
Alla tankar till er och håller alla tummar också. Barncancerfonden får ett extra bidrag i år.
Ta hand om er! Behandlingarna har utvecklats massor så det finns alla förutsättningar att det här blir ett lyckligt slut.
Min svärmor opererade en hjärntumör i våras och det gick bra!

Önskar det fanns ord nog att trösta och stötta. Men inga ord kan skänka er det ni behöver. Ni finns med i mina tankar.

Jag vet inte vad jag ska skriva Johanna :( det är
Så fruktansvärt, en förälders värsta mardröm!!!
<3