Åhhhh, vad detta är svårt. Hugo är som vanligt. Att titta på honom och se denna lilla varelse och veta vad han ska gå igenom gör så ont. Kunde jag, skulle jag utan tvekan byta. När jag tittar på honom ekar cancer i huvudet. Jävla äckliga sjukdom. Vi vill ha vår Hugo som han är. Men det finns inget val. Vi, och han, måste låta läkarna genomföra en tio-tolv timmar operation i ryggmärgen. Ingen vet hur det kommer gå. Bra så klart, det måste det göra. Men oron finns där. Ska vi sitta och titta på klockan sekund för sekund? Det blir en lång dag. Värst är att ens barn vilar i händerna på någon annan, utan att vi har någon som helst kontroll. Gah, jag slits i stycken av alla orostankar och glädjen att få tillbringa tid med våra barn.