Tänk att så många hittat min blogg, och dessutom tagit del av kanske det mest viktiga inlägg för alla svenska medborgare, i alla fall i den här lilla amatörbloggen som är skapad utifrån att vara min lilla ventil... Att få pysa ut lite, båda positiva och negativa tankar.
Tack för alla kommentarer! De värmer.
Några av er har kommenterat att vi som föräldrar ska sjukskriva oss för att vi mår dåligt. ALDRIG i detta läge. Klart vi mår dåligt, inget att hymla om. Men mitt i allt detta så är vi ganska rädda om våra 'egna' dagar. Tänk om vi blir sjuka på riktigt och inte är arbetsföra sedan? Läkaren var tydlig med att den dag då Hugo inte anses vara allvarligt sjuk, då han kommit en bit i sin behandling eller rent av är friskförklarad, det kanske är först då vi landar och faktiskt klappar ihop psykiskt och är i behov av att vara sjukskrivna pga det vi gått igenom. Vad gör vi då om våra egna dagar är slut? Jo vi står kvar i samma ruta som nu och stampar.
Igår sände vi även mail till försäkringskassans huvudkontor, med samma innehåll som det ni kunde läsa här. Men med fråga 'Något ni vill tillägga?' Inte ett ord till svar. Dessutom lovade den gruppchef jag talade med i tisdags att en 'försäkringsspecialist' skulle höra av sig, tisdag em eller senast onsdag fm. Inte ett ljud. Imorgon är det jag som ringer bums då de öppnar. Jag är i stort behov sv att få råd, vägledning och svar på vad vi gör på onsdag då Hugo skrivs in. Ska vi jobba då? Fast att han måste ha sina vårdnadshavare på sjukhuset? Kan jag avvika från jobbet utan vab? Får jag inte sparken då? Skulle jag kunna genomföra mitt jobb om Hugo ligger på operationsbordet? Nej, antagligen blir jag inte långvarig om jag inte kan utföra mina arbetsuppgifter. Sjukt.
Får jag inget svar på telefonen åker jag in till deras huvudkontor. Så det så.
Nu, nu ska jag bli den där jobbiga, ihärdiga, påstridiga morsan jag aldrig varit. Men detta är fXn värt att strida för.
Du, vår lilla Hugo-bus är värd allt och lite till!
