I spöregn gav jag mig ut på en runda i Hagaparken. Skönt men samtidigt inte. Kände mig stressad. Stressad att hela tiden finnas nära, fast jag vet att han har en underbar pappa bredvid sig. Hade precis innan varit med Hugo på DT-röntgen. Han gallskrek av smärta. Att lyftas från sängen och läggas på en hård bår var ingen höjdare. Att det gjordes snabbt och hårt var för mycket för honom. Gud, vad han skrek. Och mitt i allt säger han att han är rädd. 

Sköterskor, läkare och sjukgymnast är inte Hugos vänner just nu. Han dissar dem totalt. Han var galen på sjukgymnasten. Tillslut fick vi över honom i gallskrik till en rullstol med mycket smärtlindring i kroppen. Stort framsteg. Att äta glass med faster och sambo, farmor och kusiner var energigivande. Blev dock mycket smärtsamt och han somnade utmattad igen. Känns mycket avlägset att få komma hem... Målet är att gå två gånger fram och tillbaka i korridoren utan smärtlindring. Svårt när dosen är skyhög och benen inte vill röra på sig. Han har ont i fötterna, benen och ryggen. Och huvudet. Så som han var idag har jag aldrig sett honom. Han vill så gärna, men han kan inte. Ilska, frustration, smärta och besvikelse bubblar i honom. 

Idag åkte jag hem med en nöjd tjej som hade spenderat dagen med syskonstödjaren. Bowling och restaurang! Imorgon blir det skola för Moa och tillbaka till sjukhuset för mig. Asap.

Tungt att vara hemma, tungt att vara på sjukhuset. Kan man vara mitt i mellan? Kan livet ta en annan vändning nu?

Men vi kämpar. Även mot försäkringskassan. Vilken patetisk organisation. Undrar om de lämnar arbetet med känslan av tillfredsställelse vid dagens slut? 

Dagens höjdpunkt för Hugo var clownernas besök! Hugo finns på VIP listan, alltså besök varje dag! Lycka!