Han badar med cancer, han lär sig plus och minus med cancer, han skrattar sitt klingande skratt med cancern i kroppen, han leker med sina kompisar, bråkar med syrran, hittar på små hyss, trotsar på en fyraårings vis. Han kommer lära sig cykla med cancer, börja skolan, vara glad och ledsen, ja, allt med ständig närvaro och påminnelsen av cancer. Han kommer göra allt som andra fyraåringar gör med sin inkräktare. Men han kommer också göra en hel del saker som många aldrig kommer behöva gå igenom. Outhärdliga saker som för honom redan är en del av livet. 

Tänk vilken kämpe vi har! Han kämpar verkligen. Och jag tror, jag tror verkligen,  att han aldrig kommer tala om för sin omgivning hur han egentligen mår. Aldrig för en läkare, rädd för att inte få åka hem, aldrig för någon där han får leka, rädd för att vara tvungen att gå hem... 

Varje dag ser det ut så här efter förskolan:

Han är duktig på att förklara och sätta ord på sina tankar och känslor. Han är uppriktig och så medveten om att han, just han, har cancer. Vi låg och pratade ikväll, om att han ska få träffa Zlatan, japp, så är det, och Hugos nyfunna favorit. Han hade lite frågor om varför han skulle få göra det. Jag förklarade att det är Barncancerfonden som ordnar så att barn med cancer får göra lite roliga och speciella saker. Då tittade han på mig med sina stora ögon och sa; mamma, jag vet att jag har cancer, men är det bara därför jag ska få träffa Zlatan?

Ja, vad svarar man?! Eller när han frågar om han inte kommer ha cancer mer om doktorn kan operera bort hela tumören...

Till detta hör att vi aldrig talat om för honom att han har cancer. Barn är smarta. Underskatta aldrig ett barn. Och prata aldrig över huvudet på dem. De förstår mer, på sitt enkla och raka sätt, än vad man tror.