Svar på förra veckans undersökningar
Två, faktiskt, ganska jobbiga veckor har passerat i mitt liv. Ska erkänna att jag känner mig som en urvriden tvättsvamp. Så sjukt trött. En helt ny upplevelse. Och då menar jag inte att jag är bara trött, nä, helt slutkörd mentalt tror jag. Jag kan genomföra träningspass som är tuffa och hårda utan att känna mig trött. Kan fokusera på det och ta ut mig. Även på arbetet, den lilla tid som tillbringas där, kan jag fokusera på det jag ska. Men sedan det som rör allt vad sjukhus heter, undersökningar, försäkringskassan, vab, boka tider, taxiresor, mediciner, rehab, sjukgymnastik, smärtteam, neurologer, neurokirurger, ortopedläkare, onkologläkare, journaler, bedömningar osv osv osv får mig att få ett slags tunnelseende där orken tryter.
Därför ländes det så skönt då vi i tisdags möttes av en läkare bara. Redan vid blicken, att det inte var mer än en pustade vi båda ut. Ju färre läkare, desto bättre. Tumören växer, men än så länge sakta. Aktiviteten i den är oförändrad, vilket betyder att de just nu låter den vara som den är. Med ny magnetröntgen i början av december.
Och vips så kändes det som att vi vunnit två-tre månader! Även om tiden dit kommer bestå av otaliga undersökningar och även ryggoperation av stagen så gav det lite sinnesro kring tumören. FUCK CANCER. Bara försvinn. Orken kommer sakta tillbaka.
Ännu en gång fick vi förklarat vilket under de ser Hugo som. Läkaren satt och log och tittade på honom och berättade hur fascinerade de är att han kan röra sig dom han gör. Ingen som trott att han skulle ha den förmågan han har efter en så enormt stor operation. Att han blir trött och inte orkar är något som kommer ta tid och som inte går att skynda på. Säkert ett år till. Minst. Plus de operationer som stundar. Hjärntrötthet och nervtrådar som ska hitta tillbaka. Koppla rätt utan att kräva en massa energi. Att känseln inte är helt tillfredsställd enligt läkarna är inget han lider av.
Hugo är en kämpe, och det ska mycket till innan han ger upp. Hemma, hans fristad, där har han sin tillflyktsplats. Sedan krigar han på igen.
Pappa berättade att Hugo en dag på sjukhuset, strax efter operationen när han faktiskt var ganska deprimerad och nere, hade ont, inte kunde stå och gå, hade sagt att han aldrig mer skulle kunna köra sin elbil. Han hade sagt det på ett sådant sätt som att han faktiskt trodde och ansåg det. Pappa hade sagt och svarat att det var klart att han skulle kunna göra det. Det var där och då det vände för Hugo. Det var då han började kämpa och den sorgsna blicken byttes ut mot kämparglöden!
Älskade underbara kämpe! Du kommer vinna över cancern! En dag gör du det!
Kommentarer
Trackback
