Påsken har varit underbar. Hugo har inte varit så här pigg på ett år. Till och med så att han själv vill gå ut och leka. Visst han dimper och kommer in och vilar om varannat, men det strålar om honom och vi ser skillnad. Underbart!

Enda lilla molnet är väl benet som inte alltid är tipp topp och febern varje dag. Men han kämpar och vi lägger knappt märke till det, det har på ett konstigt vis blivit en del av vardagen.

Tiden för operation närmar sig Dick med stormsteg. Egentligen kan det ju bli vilken dag som helst nu. Och det, det om något gör ont i mig. Att han återigen kommer förpassas till rullstol och ha ont. Att det kommer ta tid för honom att åter få må så här bra. Ibland är livet bra grymt. Men han kämpar, liksom vi. 

Magnetröntgen väntas inom kort även den, och hela den processen igen. Men vi borde väl kunna säga att det är en rutin nu?! En gång ingen gång, två gånger återkommande, tre gånger en vana och fler en rutin...?! Vi har hunnit med ca ett 10-tal nu...

Hur som dagen spenderad med lite läkare och sedan frisören ned Hugo och Moa!