Mot mina principer
Alltså, jag har såååå svårt för folk som har sina barn på förskola/fritids när de är hemma. Varför skaffar man barn liksom?! Just nu kollar vi själva läget för hur det går för Hugo på förskolan genom typ invänjning för att det ska fungera då jag börjar jobba. Men så svårt det är och mitt samvete äter upp mig då jag lämnar honom och inte åker raka vägen till jobbet... Jag får enormt dåligt samvete och känner mig så skyldig när jag gör det. Fast just i detta läge vet jag att det är för hans skull.
Första dagen?! Såklart gick det superbra! Trött och pep direkt in i sängen och klagade på ont i huvudet under eftermiddag och kväll. Har inte hänt sedan han var där senast, i april. Uttryckte i morse att han inte orkar, aldrig hänt. Jag/vi ser stor skillnad på honom bara på en dag. Så mycket piggare han är då han inte är på förskolan utan kan vila ich leka lite som han vill. Men han älskar det, och han behöver få sina dagliga rutiner och vara en del i ett socialt sammanhang.❤️
Kommentarer
Postat av: Åsa
Strongt av er att han trots detta får gå till förskolan. Är som du skriver säkert både viktigt och kul för honom med det sociala sammanhanget (även om han både har storasyster hemma och säkert träffar andra barn emellanåt). Vet precis hur du känner det att lämna. Kram till dig och hoppas veckan blir bra för Hugo!
Trackback
