Kämpar på

Hugo krigar vidare, mot trötthet, känselbortfall ich smärta. I det tysta. För han skulle aldrig säga något. Aldrig. Men vi ser, vi märker och vi vet. 


Säger det mesta. I varenda affär. Irriterade blickar och ord som tycker vi ska säga till honom att inte ligga så där. Eller att inte bära en så stor kille. 

FXn ni vet ingenting. Han tycker det är ok att ligga där. Och att bli buren. För att han inte orkar annat... På grund av en hjärntumör, skolios och Gud vet allt. Med ben som inte orkar stå, med en kropp som säger ifrån. Så döm inte innan ni vet. Släng inte ur er en kommentar innan ni har en susning om varför. Han vet redan att han ligger där och att han inte orkar som andra. Påminn honom inte mer än nödvändigt om det. 

Vi ber i alla fall att vi ska få komma iväg på resan. Bort. Glömma sjukhus och besvär för några dagar. Vi behöver det. Låt oss göra det. Sedan kan vi ta tag i alla undersökningar igen. Men inte nu, inte innan avresa som visar att vi kanske inte får åka. Den oron är hos mig stor nu. Samtidigt vill vi såklart inte äventyra hans hälsa på npgot sätt och vis, men vi ber om två veckor utan denna gnagande oro. Snälla tomten 🎅🏼🙏🏻🎄

Samtidigt så patetiskt när vi vet att andra har det så mycket värre...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0