Nu är det bara ett pass kvar, sedan när det av hemåt. Till en sjuk Hugo. Ärligt, nästan som en befrielse att vara hemifrån. Inget ansvar, förutom över mig själv. Men det är klart jag saknar min familj. Ska bli underbart att komma hem. Hoppas bara att Hugo kryar på sig och att febern går ner så att vi slipper sjukhusbesök. Nästan för bra för att vara sant att jag ens kom iväg på lägret!