Vaknar upp och ser till min fasa att det kommer nederbörd i form av snö... Wtf. Igår var det stundtals vackert väder med sol och fågelkvitter. 

Idag slår det mig; för ett år sedan och en dag mottog jag första samtalet efter den första magnetröntgen att de hittat 'något' i Hugos rygg som inte skulle vara där. Exakt så sa de. Det där något, det trodde jag var något yttepyttelitet som var lätt att fixa till. Trodde ju aldrig att något var en nästan decimeter stor tumör. Nu ett år senare, två operationer senare, tio magnetröntgen senare, 100-tals undersökningar senare, och med en son som totaldäckar så fort vi kommer innanför dörren inser jag att detta inte bara var att fixa till...

Igår; hur pigg och välmående på simskola ich efterföljande bad som helst. Däckade i bilen. Somnade på golvet, somnade i soffan, orkade inte gå och feber. De stunderna gör mig förvirrad. 110 till 0. På typ en minut. Från att knappt beröra tanken att han är sjuk eller ens kan vara det, till att vara utom mig av oro. Kastas fram och tillbaka hela tiden. Men åh så underbara de små armarna är när de kommer runt halsen för en kram.

Nu kickar vi igång dagen med hemmaträning och soffmys innan det är dags för läkarbesök! 

Sedan ska det mysas och njutas av allas närvaro, här och nu, hela helgen!