Döm sv min förvåning när man plötsligt har hur mycket tid som helst... Då klart hade jag tänkt köra ett simpass. Men icke. Börjar bli sjuk och halsen känns inget vidare. Dunk i huvudet och en krasslig kropp satte stopp för dagens träning. Skit. SM på fredag och detta var inte alls med i planeringen. Dör var den tävlingen. Jag som tränat och sett fram emot detta och då åker jag på detta. Nu. Varför?! Hoppas på att hinna piggna till och iaf kunna simma, även om toppningen uteblir. Så typisk. Men å andra sidan finns det saker som är så mycket värre. Och just nu är det bara besvikelse, och jag gnäller verkligen inte, det har jag slutat med för länge sedan. Eller i alla fall från och med den dag Hugo fick sin diagnos. Finns liksom inget i jämförelse..,,