Det har varit en tuff vecka rent känslomässigt. Mycket information att ta in, nya berg att bestiga och nya dalar att sjunka ned i. Men på npgot sätt lyckas vi vareviga gång på ett märkligt sätt ta oss upp igen. Hitta den där känslan att vi tar oss igenom detta med. Och det är ju så, vi måste. Vi har inget annat val. Vi kan inte välja, eller jo det kan vi ju, men vem skulle då finnas där för våra barn? För Hugo? Men jag lovar, antagligen kommer vi båda kraschlanda snart. Om det fanns en linje att gå på, att följa och hålla sig till skulle det förmodligen vara lite enklare att hantera. Men nu är det inte så. Två allvarliga diagnoser, cancer och skolios orsakad av intramedullär tumör, som hela tiden spelar varandra olika spratt. Som ömsom ger goda svar och lyckliga förhoppningar, ömsom dåliga svar och avgrundsdjupa tankar. 
Ännu inte vaken. Tuben borttagen ich sover som vem som helst på uppvaket.
Vaken och en smärta i ryggen som jag inte önskar någon. Morfindos efter morfindos tills han återigen somnar. Är det rättvist mot ett barn? Men ändå bästa alternativet, att där och då få somna från smärtan.
Så underbart vackert. Denna bild skådades dock genom en ridå av tårar. Nu kan jag se lite klarare, skymta npgot därborta. Men jag vet, hoppet är lutet, än så länge så många frågor utan svar, men hoppet är det som finns kvar.