Alla är vi på väg någonstans i livet. Varje gång vi beger oss mot sjukhuset en tidig morgon slår det mig hur vardagen för de flesta flyter på. Susar fram i gryningen mot jobb och möter dagen med storm. Likaväl slår det mig att just dessa dagar vill jag inte vara på väg någonstans. Att rycka upp sitt barn okristligt tidigt, lämna ett barn hemma med barnvakt (tack alla som ställer upp), traska genom långa mörka och kala sjukhuskorridorer, vandra in på en onkologmottagning där döden hänger i väggarna... Förbereda sitt barn för sövning, vara med när det sövs. Väntan. Uppvak. Avdelning. Överallt sjuka barn.


Familjen samlad, egentligen en helt vanlig kväll, men kvällen är inte vanlig. För den har även fått in en oinbjuden gäst som inte vill försvinna; cancern. Men varje stund med dessa två underbara barn är värt allt och lite till. Därför väljer vi att möta varje ny gryning med hopp och tacksamhet för ännu en dag tillsammans. För att framtiden ändå finns där med hopp som aldrig sviker.