Jag är så glad att hon finns i mitt liv! Hon förgyller varje minut med sin godhet, omtänksamhet och sitt sätt att sprida glädje till alla runt omkring. Hela tio år har hon hunnit fylla. Två av dessa har hon varit tvungen att leva bredvid sin cancerdrabbade bror. Inte lätt för ett barn i denna ålder att tacklas med. Att stå bredvid med sin oro, ta del av hur dåligt ett barn kan må, se sina föräldrar pendla mellan hopp och förtvivlan, att alltid vara den som indirekt åsidosätts för att det just där och då är viktigast att se till att den som rent fysiskt måste få hjälp att överleva. Det är inget val vi självmant gör, inget val vi vill göra, men alla de gånger där akuta saker uppstått går liksom inte riktigt att reparera. Alla de gånger hon fått tas emot av släkt för att vi fått lämna hus och hem upp och ned för att snabbt som ögat fara till sjukhus är inget hon glömmer. Tilliten till oss finns där, men oron för vad hon ska mötas av är ständigt nörvarande. När vi är på sjukhus för operationer, behandlingar, undersökningar osv är hon i skolan. Ensam med sin oro om hennes bror ska överleva även denna gång. Så delaktig, men ändå utanför. Jag skulle av hela mitt hjärta vilja skydda henne från denna värld. Men jag kan inte. Hon är den klokaste lilla människa jag någonsin mött, hon förstår och hon vet att vi måste hå igenom det vi som familj idag gör, det finns liksom inga alternativ. Ändå är hon så ensam i detta. Ingen av hennes vänner har en endaste liten aning om vad hon går igenom och vilken hemsk sjukdom cancer är. De vet att det är hemskt, vet att det är dödligt, men känslorna i denna värld kan de inte förnimma, vilket jag oxå önskar att de slipper. När hon blir ledsen och orolig i skolan tycker de flesta att det är löjligt. Men det är inte löjligt. Att ha sett sin bror i det närmaste på väg från jordelivet, mer än en gång, går liksom inte bara att glömma. Bilderna har etsat sig fast, liksom glada och fina minnen gör. I hennes värld är det tvära kast. Ena sekunden leker de som vilka syskon som helst, nästa sekund är han borta, på väg i ilfart till sjukhuset, föra att sedan stanna eller kanske få komma hem. Ovissheten är den värsta för oss alla, men kanske mest påtaglig i en liten människa som är påväg att utvecklas till en allt mer självständig individ. Hur förhåller hon sig till världen, och hur förhåller sig världen till henne? Vad går att lita på när man inte ens vet vad som händer den närmsta timmen? 

Vi har lovat att hon alltid kommer att få vara den första som får veta om något skulle hända, någon förändring skulle ske, eller om vi står inför olika val. Kan vi hålla det? Enligt henne kommer vi inte kunna det. För skulle det hända något när hon är i skolan så är hon fast i tanken att andra kommer få veta det före henne, eftersom någon måste hämta eller möta henne och då vet de förmodligen redan om det. Kloka och Sanna tankar från en tioåring. Och jag kan inte säga emot. Nu har hon fått en egen telefon, vilket definitivt lugnat henne i denna fråga då hon direkt påpekade att det är bra om det skulle hända Hugo något. Nu vet hon såklart inte allt i detalj, hon vet det som är relevant här och nu, förklarat på en nivå som passar henne. Men jag kan lova att jag aldrig kommer svika henne i att hon kommer vara den första som får veta. Extra viktigt är det efter magnetröntgen, hon vill försäkra sig om hur läget är. 

Hon är stark, vacker, omtänksam, givmild, gudomlig, lyhörd, artig, plikttrogen, rolig, och ja, helt enkelt världens bästa tjej som jag älskar att ha långa djupa samtal med.

❤️finaste älskade du❤️