Efter en vecka med enbart styrka och löpning utan simning i värmen med lata dagar i solen var det så dags att kicka igång vattenbefintligheten igen. Dödens jobbigt. Att komma igång är liva motigt varje gång. Att jag aldrig lär mig. Nu har det i söka fall avverkats längd efter längd under fyra pass, snart dags för ett femte. Igår var jag så trött att tårarna brände i glasögonen. Varenda lite muskel skrek av smärta, mjölksyran pös igenom öronen. Ändå biter man ihop. Det var mig ett nöje att kliva upp ut bassängen efter att först ha avverkat trappintervaller i 40 minuter, sedan 1 1/2 timmes simning där Huvudserien bestod av 3(6x100 paddel + 4x100 utan paddel). Syftet och tanken var att ligga på bra fart med paddlar och sedan bibehålla både teknik, styrka och fart utan paddlar. Det gick. Med nöd och näppe. 
Träningen blir som den blir när man är hemma med ett cancersjukt barn. Varje tillfälle som ges tas tillvara. Ändå ligger formen långt bort just nu. Antagligen precis som det ska vara. 
Kan det bli bättre tro? Hoppas det! Fast egentligen spelar inte placeringen någon roll, snarare vill jag uppnå bättre tider, det är målet!