Efter en långfrukost med lite alla❤️-klappar drog jag på mig träningskläderna för en löprunda. Kändes inte som träning, utan mer som en ventil att byta ut gammalt syre mot nytt. Rensa tankar, få undan lite oro, trycka ur det ur kroppen och ladda inför kommande vecka.
En vecka som redan nu börjar kännas lite smått ångestfylld. Nu börjas det. En period av otaliga sjukhusbesök. Känns som onsdagens besök kommer bli lite avgörande inför Hugos skolstart. Sedan kommer hans kropp, från topp till tå, gås igenom. Som ungefär var tredje månad. Otaliga kallelser dimper ned i lådan. En känsla som är svår att förklara. På ett sätt är det skönt att få kallelserna. Vi vill ju vara på banan och veta hur det står till med Hugo. Samtidigt är det så ångestframkallande att det inte går att beskriva. Vi vet ju att negativa besked är att vänta inom snar framtid, vi vet bara inte när. Så klart vill ju att de ska dröja, samtidigt så innebär det även att för varje gång 'de godkänner hans status nu' så ökar det risken att nästa utlåtande inte är så lovande. Vi vet att tumören växer, än så länge efter deras beräkningar. Än så länge utan att skada honom alltför mycket. Vi vet att aktiviteten finns där. Än så länge för mycket. Frågan är inte om den kommer att öka, det vet vi att den kommer. När kommer den öka? Har den börjat öka?