Träning

Tankar 

Mindre än halva veckan kvar. Tills en ny vecka. Torsdag, bara en arbetsdag kvar. För de flesta. Inte de dom jobbar helg. Nästan lite så att min helg-feeling började redan idag. Storstädat och ätit gomiddag bestående av hasselbackspotatis, helstekt fläskytterfilé, rödvinssås och grönsallad med tomat och fetaost! Till detta litervis med bubbelvatten. Ett beroende jag har. Drack i stort sett aldrig vatten tidigare. Innan sodastreamern flyttade in. Det är ju så gott! Och därmed dricker jag massor av vatten. 

Imorgon är det fredag, kanske till och med lite fredagsmys efter träningen! 

Men än så länge är det torsdag. Simmat ett tufft pass med min 'partner in crime'. Tack för draghjälp och sällskap. Ett kul fenpass där mina lungor värkte efteråt!

Fenor, snorkel och lungkapacitet går hand i hande. 

Nu återstår ett styrkepass, med fokus på mage och rygg. Sedan inser jag att jag faktiskt avverkat hela 19000 meter denna vecka i bassängen. Och det är bara torsdag! Tre simpass kvar. Känns som jag ligget rätt i träningen ingöt masters-em. Anmälan öppnade ich stängde på 55 timmar. Fullt. Gränsen ör nådd. Men jag kom med. För att få valuta för pengarna kör jag så klart de längre distanserna! 100-200-400-800 frisim fördelat på fem dagar. Lite mer nertränad ska jag bli för att snart lätta och komma i form! Jag är taggad.

Det som så klart kommer sätta käppar i träningen är alla sjukhusbesök som nu drar igång på allvar. Och givetvis operationen av stagen som innebär sjukhusvistelse dygnet runt. Och sedan vård hemma. Länge. Men så är det och då får det vara. Träningen är liksom mitt andhål, inte det som tar mitt största fokus. Aldrig. Först barnen, familjen, jobbet, och sedan styrka att bekämpa och strida mot cancern, sedan kommer fokus på träningen. Men det ör också träningen som får mig att hitta styrkan att orka.

Ja, flr hur Ingela friden orkar man dag ut och dag in med cancern ständigt närvarande? Oro till Max, registrerar var enda liten skillnad i allt. Just nu ser vi en del skillnader. De är små, men de finns där. Värst är väl det Hugo märket själv. Som känsrlbortfallet sim sprider sug och han kan skälv resonera kring hur det kryper nedåt. Hua. Det är läskigt.

Han märker själv hur benen många gånger blir trötta, han kan nu sätta ord på att det känns som om de försvinner. 

Registrerar att han har ont i nacken och funderar inte längre på varför. Han har klart och tydligt sagt att det är tumörens fel, att vi inte behöver fråga var han har ont. Det är alltid på samma ställe, så därför blir Han arg och tycker vi borde veta om vi försöker vara förstående. Därför frågar vi inte längre.

Han säger att han inte orkar gå till förskolan imorgon. Klart han ska dit. Eller?! Han var megatrött, och arg, irriterad, smårtpåverkad. Sömn gör väl susen. Eller?! Jag måste till jobbet. Eller?! Han hittar väl på, spelar lite. Eller?! Han måste gå imorgon, för nästa v är det läkarbesök. Därför måsta han imorgon. Eller?! Jag måste hinna klart med mina saker på jobbet. Eller?! Kan inte vabba just nu. Eller?! 

Alla dessa eller, alla dessa dilemman. För vems skull?! Dessa tankar snurrar ständigt i våra huvuden. Ska han vara så dålig att det blir inläggning för stt vi ska tro på honom?! Som jag sagt förut, han klagar aldrig. Han kommer strutta iväg imorgon, för att han vill, för att vi vill. På bekostnad av sitt mående. 

Kanske jag ska byta ut eller till varför!! 

Ja, en helt vanlig T-dag.