Världens bästa Hugo, 6 år
Tänk! Jag har fått ha min underbara Hugo livs levande hos mig i hela sex år! Sex underbara år fyllda av glädje, kärlek och tokigheter. Med denna lilla varelse är ingen minut den andra lik... Jag har aldrig mött någon med liknande livsglädje, någon som ljust på allt. Vad det än må vara. Jag har aldrig mött någon med spdan kämpaglöd. Någon som verkligen inte får något gratis. Någon som är tacksam för minsta lilla och någon som verkligen kämpar för att komma någonstans.
Ingen födelsedag utan taggballen!
Och paket!
Och tårta!
Och avslutade med kinamat!
Alltså dessa chokladkakor med chokladkräm, de lär göras om! Mmmmmm!
Jag pratar inte om materiella saker, utan om saker som verkligen betyder något för att komma vidare i livet. Saker som du och jag tar för givet. Eller saker jag i alla fall tog för givet tidigare. Saker som att stå ut med smärta. Smärtan från helvetet. Att stå ut med tanken att man har kunnat något, men som av någon anledning berövades. Förmågor som för vem som helst ser som självklara. Men som på en sekund kan vara borta. Att inte kunna gå, springa, cykla, simma själv längre. Att stå ut med påfrestningen att behöva lära om. Att kämpa. Att ge dig sjutton på att det finns en väg tillbaka.
Och att ta dig vägen tillbaka.
För att ännu en gång hamna på noll. Att inte ge upp. Att igen resa sig och göra om allt. Hur förödmjukande det än må vara.
Att dessutom göra detta gång på gång utan att tappa vare sig humör eller glöd är få förunnat. Bland dessa få finns min nyblivna sexåring.
De blå ögonen som kan förtrolla vem som helst, de små armarna som slingrar sig runt nacken i en kram, i taget som säger att han aldrig kommer släppa. I hans ord om hur mycket han tycker om alla. Så här och nu. Livs levande. I allra högsta grad.
Så overkligt när tanken faller in, när, var, hur? Hur länge får vi ha dig här? Är du bara till låns? För en tid? För alltid? Frågor jag egentligen aldrig reflekterat över innan Hugo blev sjuk. Frågor ingen förälder, eller någon annan heller, ska behöva fundera på.
Såklart att han alltid kommer finnas kvar. Finns ju inga andra alternativ.
Men det gör ju det. Det är just det som finns kvar, starkt, från mötet med läkarna efter patologens utlåtande. Aldrig friskförklarad, medianöverlevnad 5-7 år. Det finns de som lever kortare, det finns De som lever längre. Tom så länge som 30 år. Men hallå, vi har snart passerat 2-års dagen då vi fick beskedet. Innebär det att det är 3-5 år kvar? Utefter statistiken. Låt detta vara ett undantag.
Även om det är ett undantag så lever vi 24/7 med cancern tätt inpå. Som en tickande bomb. I en så normaliserad vardag det går. Livet blir inte som man tänkt. Nu handlar det mesta om att göra det bästa av varje minut.
Jag är evigt tacksam att jag får dela dessa minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år med denna underbara unge. Alla hinder på vägen ska vi tillsammans besegra. Oavsett vad det är.
Jag njuter av varje sekund av hans totala närvaro.
Igår firade vi hans sjätte födelsedag! En dag med skratt, paket, släkt, fika och underbara kommentarer!
Och tårta!
❤️❤️jag älskar denna guldklimp, från första sekund, till månen och tillbaka, i all evighet❤️❤️
Kommentarer
Postat av: Anonym
Åh vilken härlig liten människa han verkar vara Hugo! Kanske känns märkligt för dig när jag skriver så här eftersom vi inte känner varann (fast nu har vi ju "pratats vid" ganska många gånger :-), men det känns ju lite som så ändå när vi får följa er här ute, både i svåra och härliga stunder. Stort grattis till er fina Hugo från mig och det ska bli många många många fler födelsedagar! Vilken beundransvärd kämpe, och även du som mamma! Stor kram från mig! / Åsa med grabbarna
Postat av: Anonym
Så fin dag när han fyllde år! Stor varm kram.
Sara (Wilja)
Svar:
Joseharaton
Postat av: Anonym
❤️
Trackback
