Long time, no see

Jag vet, det har gått snart tre månader sedan jag fick ned några bokstäver här. Viljan har funnits, men inte orken. I huvudet har jag komponerat ihop massvis av inlägg, som svar på mail, kommentarer och frågor kring hur det är med Hugo. Det finns så mycket att förmedla men oerhört svårt att i ord beskriva både oro och glädje, vånda och lättnad, tacksamhet men samtidigt också bitterhet.


Vi är enormt tacksamma att vi har denna krabat i våra liv. Som till alla barn en obegränsad kärlek, men till skillnad att vi vet att tiden är begränsad. Tacksamhet och glädje i att mötas av ett leende större än de flestas andra varje dag. Ögon som strålar av bus och livsvilja. Energi som utåt sett ser ut att vara oändlig. Sorg över att det är så det till synes är. Oro som plötsligt kommer över en när man minst anar det. Smärta, trötthet och en kropp som inte gör som hjärnan säger är svårt att hantera för en sjuåring som bara vill vara som alla andra. Att nästan dagligen mötas av frågor från Hugo själv om cancern kommer ta hans liv känns absurt. Att stå fast vid att läkarna gör allt för att han ska må bra känns som en parodi när vi nu väntat fem veckor på en akut magnetröntgen efter känselbortfall och kräkningar när ansträngningen blir för tuff. Att samtidigt få höra hans funderingar om att han inte tror läkarna kan göra mer för det gick ju inte för den och den eftersom de har lämnat oss... funderingar helt relevanta, men som inte borde finnas hos ett barn med livet framför sig. Det känns fel. Även fast jag inte vill, kan jag ibland inte låta bli att känna en viss bitterhet. Varför? Varför drabbas barn? Varför Hugo? Varför något barn överhuvudtaget? Varför vi som familj? Varför våra nära och köra? Varför finns inget enkelt botemedel eller varför kan cancer ens inträffa? Frågor som kräver svar, svar som idag inte finns. Barncancer är grymt. Det beror inte på mat och miljö, en ännu oförstörd kropp  ska inte behöva utsättas för detta. Aldrig.

Men nu stor vi här. 

Utan svar på frågor som kräver svar av en sjuåring. Svar vi inte kan ge. Svar läkarna inte kan ge. Som ingen kan ge. 


Så hur mår denna varelse? Ingen aning, bra utåt, med diverse påverkan så som kräkningar, känselbortfall, ögonpåverkan, smärt och trötthet. I en salig kompott. 


Han badar för att sedan vila. Om och om igen.



Skriv inläggstext 

Hade en helt underbar vecka i i Egypten över påsklovet. Lata dagar med sol och bad. 



gjorde en av de mest fantastiska utflykterna någonsin ❤️👌🏻🌴☀️.


Nu har våren bytts ut till någon form av en blandning mellan svensk sommar, utlandsvärme och höststormar. Enligt mig har varje väder sin charm. En löptur är alltid lika fascinerande oavsett väder. Njutbart att få uppleva naturen från alla sidor. 

Självklart föredrar jag sol och värme särskilt vid poolen



Att få avnjuta en mangosmoothie till frukost en solig dag intill poolen är något av det bästa som finns.



Likväl att ge sig ut på en ganska sval löprunda en sen eftermiddag när vägrenen kantas av detta är inte heller helt fel.



att springa i regn, eller upp och ned för trappor tills orken tryter och frukosten är på väg att komma upp är ett tecken på att man tagit ut sig. Att nöjd med den lilla icke komfortabla "uppvärmningen" kasta sig i bassängen och plöja mer än bara ett par tusen meter är en dröm för ett trött huvud. Att kliva upp och njuta av vad dagen erbjuder, baka "vaniljhjärtskakor i långpanna" som avnjuts med kaffe är lördagsfeeling!


Att SM tyvärr blev en katastrof är en världslig sak och inget man kan göra så mycket åt. Var i grym form, kroppen kändes bra.


stod på startbryggan, redo för ett rekordlopp.


Dök i. Och pang. Från första armtaget var det en ren lidelse. Kroppen svarade inte. Det var bara... tungt... från start till mål.

Trots Att jag ledde från första till sista armtaget, var det en ren besvikelse.


I mål på 800 m, mer än 25 m före tvåan, möttes jag av en känsla jag helst velat vara utan. En tid som inte motsvarade mina förväntningar, en tid som jag veckan innan gjorde gjorde bra mycket bättre än. Nu blev det ett lopp, ett guld och sedan tävlingsförbud.


Efter loppet kom febern och halsont som ett brev på posten. Försökte ignorera och kurera. Simmade in två dagar efter inför 400 m frisim. Men blev skickad till tävlingsläkaren istället för att få sätta på mig tävlingsdräkten. Punkt. Där var SM över för denna gång. Att se sin bana tom och dessutom veta vad man är kapabel till var faktiskt ganska tufft. Besviken och ledsen gick luften ur. Men nu, två månader senare är jag än mer taggad på att få prestera i bassängen igen. Träningen har gått om möjligt ännu bättre. Hårda tuffa pass varvas med teknik och distans. Nu vill jag tävla igen!


Kommentarer
Postat av: Anonym

Fint att få läsa ett inlägg igen, har tänkt så mycket på er!

2017-06-18 @ 10:33:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0