Oro som växer

Tiden rinner på, veckorna med uteblivna kallelser går. Veckor som ökar vår oro genom att nu dagligen bli påmind om symptom vi minns från Hugos tid innan tumören upptäcktes.


Snubblar på plan mark, vilket visar sig då vi pratar med honom har pågått en tid utan vår vetskap. Tycker att jorden snurrar likt en karusell. Kommer och säger att det återigen känns som att han håller på att snubbla då han går. För att först bara höra detta då och då, till att nu flera gånger om dagen se oron i hans egna ögon då han berättar.

Att ta emot samtal från skolan där de har en otröstlig Hugo som är orolig för sin egen framtid. Om han kommer komma till skolan vid skolstart, om han hunner dö dess förinnan. Vad tankarna bottnar i vet jag inte. Är det så att han känner att det händer saker i kroppen som han inte är van vid?! Är det förändringen ii och med sommarlov etc? Medvetenhet? Konsekvenstänk? 

Jag vet inte. Men jag vet att oron som tidigare gnagt i mig nu tagit över helt. Jag orkar inte längre se och höra alla dessa "små" symptom som tillsammans utgör ett så påtagligt tillstånd till det sämre. 

Jag minns den dag för drygt tre år sedan då vi satt i bilen och jag första gången hörde hans ord om arts ET kändes som att vi var på gröna lind och åkte karusell. Det pågick fram till operationen, blev ett vanligt inslag i vardagen, tillsammans med att han snubblade och gick in i saker. Ja, jag känner liksom igen det. Det ökar, kommer mer frekvent. Det gör mig livrädd. Jag vill inte tillbaka till den tiden. Jag vill inte. Oron får magen att vändas ut och in, tårarna att bränna och världen att rämna. 

Men däremellan är han pigg. Glad. Som vanligt. 

Precis som det var då.

Nu behöver det ju inte vara någon fara, kanske bara trötthet, smärta osv som påverkar. Jag hoppas det. Jag lever på hoppet. Har kontaktat läkaren igen. Både vill och inte vill att han hör av sig. Tills dess lever jag på hoppet. Hoppet om att symptomen bara är tillfällig inbillning, att de ska försvinna och att nya inte dyker upp. 


Kommentarer
Postat av: Anonym

❤️❤️

2017-06-16 @ 21:44:08
Postat av: Fam Carstad

Finaste ni, så orättvist att livet får vara så här, och att svensk sjukvård ska behöva vara på detta sätt. Jag finner inga bra ord all vår kärlek till er❤️❤️❤️❤️

2017-06-16 @ 23:26:13
Postat av: Eva mattsson

Hoppas innerligt att ni får en lugn och skön sommar. Kramar till er alla fyra och en till Bamsekram till Hugo❤️❤️❤️

2017-06-19 @ 11:59:40
Postat av: Anneli

Stora kramar ❤️❤️❤️❤️

2017-07-03 @ 17:14:50
Postat av: Anonym

Härligt att ta del av reportaget häromdagen. Kram!

2017-08-20 @ 18:18:26
Postat av: Lisbeth

Hei :) Håper alt er bra med dere. "Anonym" henviser til en reportasje, hvor finner jeg den?
Hilsen fast følger <3

2017-09-22 @ 10:41:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0