Hmmm, imorgon är jag ledig, onsdagsledig! Love it! Så mysigt att ha en dag mitt i veckan tillsammans med Moa och bara njuta. Nu ska det ju bli fint väder imorgon och blir det det ska jag ta tag i målarpenseln och måla! Inte mycket kvar nu...

Är det lika regnigt imorgon som det är idag tror jag att vi stannar under täcket hela dagen! Kanske kollar på Madicken i soffan och äter bullar. Helt enkelt bara mysa!

Mitt på dagen är det dags att besöka min läkre igen. Nu är det ett tag sedan jag träffade henne så det känns bra att gå dit. Och framför allt eftersom jag faktiskt fortfarande känner mig någorlunda bra och framför allt stark i kroppen. Några dagar har jag behövt ta värktabletter, men ändå klarat mig mycket bra under sommaren. Jag vet varför jag just nu mår bra i kroppen, men det kommer jag berätta mer om vid ett senare tillfälle. Jag hoppas nu bara att läkaren håller med mig och att hon ser det lika positivt som jag gör.

Jag vill verkligen inte tillbaka till träsket där jag befann mig för inte alls så länge sedan. Som jag skrivit flera gånger så njuter jag av att inte leva i en dimma av värk och att klara av en vardag utan att i stort sett svimma av värk. För ca tre fyra månader sedan sov jag ca 1 timme per natt. Så här i efterhand fattar jag inte att jag ens klarade av att ta mig igenom en hel dag. Eller det gjorde jag ju inte heller, men att jag inte dog av utmattning. Jag var verkligen vaken natten igenom på grund av värken som naglade sig fast och gjorde att jag inte kunde ligga på något sätt.

Gissa om jag njuter just nu och bara vill göra ALLT som jag inte hade någon möjlighet till då och fick försaka på grund av min elake vän Fibromyalgin.

Jag hatar min elake "vän" och önskar inte min värsta fiende (om jag hade någon...) att drabbas av det. Ingen är värd att drabbas av Fibromyalgi och all den förakt som man kan mötas av av människor runt omkring. Till och med av människor i ens närhet som man trodde visste bättre än att vara spydig och oförstående. Jag begär definitivt inte att någon ens ska försöka förstå för det kan man inte om man inte varit där själv, men att få frågan 100 gånger vad man gjort en helg är inte så kul att svara på då svaret alltid är INGET. Hallå¨, man kan inte ens stå utan att gå upp i limningen och kroppen kan och orkar inte göra annat än att leva i ett töcken av värk som är så stark att det ibland svartnar för ögonen. Att tappa saker här och där kan verka lustigt till en början, men det är inget kul utan både jobbigt och förnedrande samtidigt som det är ytterliggare ett bevis på att man inte kan/duger att göra vissa saker. Kroppen lyder inte. Att inte ens kunna styra eller växla bilen är ju rent livsfarligt och vid sådana tillfällen blir man lite smått rädd för sig själv...

Ja, det gäller att lära sig leva med skiten på ett eller annat sätt. Man kan också välja att acceptera och gå vidare och leva efter sina begränsningar, dö helt, dvs låta sjukdomen ta över eller också ignorera det. Jag föredrar alternativ 1. Även om det inte är lätt, men så är det och då får man helt enkelt prioritera vad man värdesätter. Jag tror att jag kommit en bit på väg, men har fortfarande inte accepterat det helt, men jag lär mig hela tiden av vad som får mig att klara av en dag så bra som möjligt!

Jag lever fortfarande på hoppet att det ska försvinna helt, men innerst inne vet jag att så kommer det inte att bli, men hoppet är det sista som överger en!

OK, inte så glatt inlägg, men vill man inte så behöver man inte läsa:-)