JAG BESTÄMMER!!!

En dag i mitt liv....

Jag vaknar. Vaknar trött och stel i hela kroppen, fast jag lyckats sova två timmar i alla fall. Tar två Alvedon och en Ipren. Väntar. Väntar på att den värsta toppen av värk ska försvinna. Stiger upp. Jag måste och jag bestämmer att jag måste göra det nu!
Duschar varmt. Det hjälper. För stunden. Klär på mig och plockar fram frukost. Matlust? Nej, värken finns där. Men jag bestämmer att jag måste äta. Vet att det snart blir något bättre, snart.
Efter en och en halv timme har jag kommit igång någorlunda. Kroppen skriker efter att få vila i horisontalläge. Då känns det som bäst. Jag bestämmer att den inte får sin vilja igenom. Jag måste till jobbet. Jag vill jobba.
 
På förmiddagen känns det ganska ok. Vid tolv-tiden varje dag bränner tårarna. Jag bestämmer att jag inte vill gråta. Att jag ska klara min dag som alla andra. Räknar ner tills jag kan komma hem och bara få ha ont utan att någon ser. Jag bestämmer att jag måste laga mat. Sittande på en pall rör jag i pastagrytan. Fötterna och ryggen skriker, men jag bestämmer att det är viktigt för mig och min familj att äta tillsammans. Vi äter, men de ser att jag är plågad, men jag bestämmer att det inte är så farligt, att jag orkar några timmar till.

Kryper ner i ett varmt bad och känner hur värmen sprider sig och hur kroppen åter känns lite bättre. Badar länge och har den bästa stunden på hela dagen. Precis som andra. Jag har klarat ännu en dag och undrar om jag ändå inte inbillat mig att det gjort så ont? Jag bestämmer att så är fallet och går upp ur badet. Torkar mig och sätter på mig kläder. Tänker att nu kan jag städa lite. Börjar, men orkar inte stå. Ryggen och fötterna skriker igen. Jag bestämmer igen att det måste gå. Jag vill ha rent och fint. Jag vill bjuda mina vänner på fika. Jag vill vara som jag alltid varit. Den som fixar och grejar och alltid är glad! Jag bestämmer att det går. En liten stund. Jag kan sova sedan. I alla fall några timmar.

Jag vaknar igen. Tar två Alvedon och en Ipren. Jag bestämmer att jag ska klara ytterliggare en dag.

För jag bestämmer!





Mitt namn är Fibromyalgi.
Jag är en Osynlig Kronisk sjukdom och jag är nu din följeslagare för resten av livet.
Andra runt omkring dig kan inte se eller hota mig,
men DIN kropp kan känna mig.
Jag kan attackera dig var, när och hur jag vill.
Jag kan orsaka dig våldsam smärta eller, om jag är på bra humör,
orsaka dig värk överallt.
Jag minns när du och Energi sprang omkring tillsammans och hade kul.
Jag tog Energin från dig och gav dig Utmattning istället.

Försök att ha kul nu!

Jag tog även God Sömn från dig och gav dig Fibro-Dimma i utbyte.
Jag kan få dig att darra inombords, eller få dig att frysa
eller svettas medan alla andra känner behag.
Javisst ja, jag kan få dig att känna ångest eller depression också.
Om du har planerat något eller ser fram emot en spännande dag,
så kan jag ta det ifrån dig med.
Du bad inte om mig, jag valde dig av olika anledningar,
t ex det där viruset du aldrig blev fri från,
eller den där bilolyckan eller kanske var det de där åren
av förödmjukelse och trauman?

Hur som helst, jag är här för att stanna.

Jag hör att du tänker gå till en läkare som kan göra dig av med mig.
Jag skrattar så jag kiknar.
Försök du bara.
Du kommer att vara tvungen att gå till många, många läkare
innan du hittar någon som kan hjälpa dig på ett effektivt sätt.
Du kommer att bli ordinerad värktabletter, sömntabletter, energipiller,
tillsagd att du lider av ångest eller depression,
rekommenderad att prova TNS, bli masserad,
tillsagd att om du sover och motionerar regelbundet
kommer jag att försvinna, tillsagd att tänka positivt,
förnedrad, uppmanad att rycka upp dig,

och MEST AV ALLT,

aldrig bli tagen på allvar med hur du känner dig,
när du klagar till läkaren om hur utmattandet livet är varje dag.
Din familj, dina vänner och dina arbetskamrater kommer alla att lyssna till dig
ända tills de tröttnar på att höra om hur jag får dig att må
och om vilken utmattande sjukdom jag är.
En del av dom kommer att säga saker som-
"Äh, du har bara en dålig dag!"
eller "Ja jag kom ihåg att du inte kan göra saker du kunde för 20 ÅR sedan."
utan att höra att du faktiskt sa 20 DAGAR sedan,
en del kommer att börja prata bakom din rygg,
medan du sakta känner att du håller på att förlora din värdighet
i dina försök att få dem att förstå.
Speciellt när du är mitt inne i en diskussion med en "normal" människa
och har glömt vad det var du skulle säga härnäst..

Avslutningsvis, ( jag hoppades kunna hålla denna del hemlig,
men jag antar att du redan listat ut det).
Den enda plats du kan få någon support eller förståelse från, angående mig,
är ANDRA MÄNNISKOR MED FIBROMYLAGI.

Högaktningsfullt

Din Osynliga Kroniska Sjukdom


 

 


Kommentarer
Postat av: Sofie

Kämpande kämpande Johanna!Min mamma har fibromyalgi. Så jag vet rent kunskapsmässigt vad det är för sjukdom men jag kan aldrig förstå känslan. Jag vet bara att jag är livrädd för att "ärva" sjukdomen från mamma. Förösker så förstå. Min mamma brukar säga att när hon är med mina barn så "glömmer" hon smärtan en stund. All min styrja till dig Johanna för att du kämpar så tappert. Hur har du berättat för Moa om din sjukdom? En mamma kan ju också få bli sjuk och trött. förstår att hålla skenmet upp inte alltid går. Men all cred till dig som försöker och vill och kämpar så. Stor stor kram

2010-09-07 @ 22:19:50
Postat av: Ullis

Styrkekramar till dig!!!

2010-09-08 @ 00:51:48
URL: http://ditasthoughts.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0