Skuggan som hela tiden befinner sig på ett obehagligt avstånd ger inte vika. Nej, den har naglat sig fast och vill inte försvinna. Ja, det är värken jag pratar om, fibromyalgin, som inte låter mig vara. Nu tycker jag att denna ständiga följeslagare kan sticka långt åt skogen. Jag vill inte ha den efter eller på mig... Nu får det vara nog.

Tyvärr finns det inte så mycket jag kan göra åt det mer än bita ihop och finnas där för mina barn. Det syns inte utanpå, om man inte ser förbi det ytliga eller dröjer sig kvar en extra stund vid min blick. Där kan man skymta smärtan, en sorg som jag försöker göra allt för att ingen ska se.

Jag vill inte betraktas som sjuk och svag, för det är just så jag känner om det syns. Jag känner mig svag för att jag visar hur illa det egentligen är, därför har man jag en "mask" som jag drar på mig varje morgon och som inte många kan dra av. Jag är alltid på språng, även om jag inte alltid vill, men skulle jag lägga mig ner så känns smärtan bara mer och det blir än svårare att förneka den.

Hur som helst, jag tyckte det kändes lite lite bättre. Solen gjorde sitt, men idag har vädret varit sämre och därmed kroppen. Men att blotta mig riktigt för någon som inte står mig nära finns inte i min värld. På ett sätt lite ironiskt att grannarna inte har en aaaaaning om att varje steg, varje rörelse och varje gång jag tar hand om deras ungar gör det så ont att jag bara skulle kunna skrika. Men det är inte det de ser, nej, hurtbulle som fixar, donar, tränar och far och flänger, de fattar inte hur jag orkar... Nej, så kan det vara, men jag gör det för att slippa tänka, känna och påverkas av fibromyalgin. den påverkar mig tillräckligt vareviga natt.

Men egentligen, vad gör det, jag har en underbar familj som tar mig genom varje dag och som verkligen gör livet värt att leva trots att det gör så förbenat ont. De får mig att "glömma" och se det underbara som finns framför mig varje dag! Det är så jag ser på livet, framåt, inte bakåt, försöka komma vidare en dag till. Och jag vet, att rätt som det är finns det några få dagar som ibland näst intill är värkfria och då känns allt bara så lätt. Dessutom finns det andra som är drabbade av värre saker så att gnälla över att ha lite ont är inte riktigt melodin...

Det lilla orosmolnet finns dock där, vad kan det vara i ryggen!? Läkaren var lite oroad eftersom ryggraden inte direkt ser ok ut med två kotor som sitter alldeles för långt till vänster om de övriga kotorna och att jag reagerar så starkt på beröring just där. Tar man där eller om läkaren trycker lite så blir jag först illamående, sedan kallsvettas för att till slut svimma. Jag tyckte inte att det kändes så farligt då hon tryckte där, men jag kan verkligen inte kontrollera det som händer. Antar att det har med det autonoma nervsystemet som skickar signaler till hjärnan. Detta oroade dem en hel del tydligen. De vet ännu inte vad det kan vara, och väntar fortfarande på att få en kallelse till magnetröntgen. Vilket jag slår vad om inte går speciellt fort, och definitivt inte nu när semestrar ska intas...

Å andra sidan så vill jag tro att om de skulle misstänka att det var något jätteallvarligt så skulle det väl antagligen gå superdupersnabbt!? Eller kanske inte när det gäller sjukvården i den här kommunen.

Jaja, lite tjat och gnat:-)