Efter en långfrukost med lite alla❤️-klappar drog jag på mig träningskläderna för en löprunda. Kändes inte som träning, utan mer som en ventil att byta ut gammalt syre mot nytt. Rensa tankar, få undan lite oro, trycka ur det ur kroppen och ladda inför kommande vecka.
En vecka som redan nu börjar kännas lite smått ångestfylld. Nu börjas det. En period av otaliga sjukhusbesök. Känns som onsdagens besök kommer bli lite avgörande inför Hugos skolstart. Sedan kommer hans kropp, från topp till tå, gås igenom. Som ungefär var tredje månad. Otaliga kallelser dimper ned i lådan. En känsla som är svår att förklara. På ett sätt är det skönt att få kallelserna. Vi vill ju vara på banan och veta hur det står till med Hugo. Samtidigt är det så ångestframkallande att det inte går att beskriva. Vi vet ju att negativa besked är att vänta inom snar framtid, vi vet bara inte när. Så klart vill ju att de ska dröja, samtidigt så innebär det även att för varje gång 'de godkänner hans status nu' så ökar det risken att nästa utlåtande inte är så lovande. Vi vet att tumören växer, än så länge efter deras beräkningar. Än så länge utan att skada honom alltför mycket. Vi vet att aktiviteten finns där. Än så länge för mycket. Frågan är inte om den kommer att öka, det vet vi att den kommer. När kommer den öka? Har den börjat öka? 

Fredag och lördag bjöd på ytterligare dryga 9000 m i bassängen. Två bra pass som gjorde mig trött! Precis som det ska vara.Morgonträning vid poolkanten!Vårt badhus ligger bra fint, och bjuder på underbar utsikt en tidig lördagsmorgon!Ett av alla pass. Inte så jobbigt, mest genomsimning och fokus på teknik. Klarade att pricka 3 50:or på 30, vilket var målet. Att simma 3 st och pricka 45 är lika svårt det. Ingen riktig simning och måste erkänna att jag misslyckades då jag kom in på 41 ca. Enklast var 35, det är ett skönt tempo! 

Ber om ursäkt, men då man bloggar från mobilen väljer den ganska ofta ord själv. Oftast hinner jag se och ändra, men ser nu att i förra inlägget blev det många ord som inte blev som det var tänkt... Skärpning!

Torsdag

Avkoppling och tankeverksamhet samtidigt.
Gillar verkligen att lägga pussel, gärna tillsammans med små barnhänder. Det gör inte så mycket att de där barnhänderna rör till bland bitarna och de läggs i en salig blandning. Att sitta och prata, testa om bitar passar, krafs i kartongen och samtidigt dricka en kopp kaffe; mysigt!
Eftermiddagsmacka innan träning... Gott!
Tydligen var kokosnötens innehåll riktigt så god som det troddes...

6000 meter, drygt, i poolen. Egen bana passet igenom. Stundtals även egen hel bassäng. Ett skönt pass med fokus på drag och uv-kick. Mat i magen och barnen i säng. Japp, då är det dags för dagens andra pass. Armstyrka och core med medicinbollen som vapendragare! 
Äntligen flyter jag i vattnet igen. Får grepp och känner känslan. Den där sköna känslan som infinner sig då vattenläget är rätt, balans mellan styrka, teknik och stabilitet. Den känslan man helst vill konservera och bevara. Det går ju inte, utan det är något man måste jobba på. Låt säga, om en vecka tror jag att formen är ungefär på samma nivå som innan resa, drinkar, mat och jetlag kom in i bilden. Hård väg tillbaka, men skulle lätt göra om resan igen! 

Ja, vem vet?! Det enda jag vet är att han säger lite konstiga saker om sina ben ibland. Frågar man vidare vill han inte fortsätta prata om det.
❤️❤️❤️

Idag kör jag styrka och balans efter ett arm och rygg/core-pass. En simmares mest nödvändiga övningar för att hitta just styrkan och balansen i vattnet.

Mitt flickehjärta vaknade med hög feber 💞. Tror vi vabbat en gång med henne sedan hon började skolan. Sällan sjuk alltså. Men idag har hon inte varit pigg. Legat och slumrat hela dagen och ack så ynklig. 



Lite tulpaner får pigga upp i den annars gråa dagen.
Festade till det med semelkladdkaka, helt i min smak! Jag gillar smaken av en semla, men äter helst bara 'locket, grädden och mandelmassan'. Den stora , ofta torra Bullen är jag inte då mycket för. Så är du som jag, testa denna! Endast en yttepytte bit behövs för den där riktiga semelsmaken!
Benen var som gelé efter min behandling av dem. Perfekt att dra på sig kläderna hemma och bara köra på! 

Ingen är ju gladare än jag att snön försvann och att det inte är lika kallt nu. MEN lite trist är det. Skidsäsongen är så kort. Då vi var borta större delen av dagarna vårt land var snötäckt hann jag bara med fyra härliga skidpass. Skidåkning är magiskt. 
Så för den skull får det gärna vara snö. 

Min stora lilla kloka underbara dotter!
Jag älskar denna solstråle så mycket! Det gäller bara att ha tålamod och ta det lugnt i hennes närvaro. Inte lätt att vara liten, på väg att bli stor. Brottas med tankar och känslor, och inte riktigt veta var man är. Världens finaste tjej💞

Alltså, när kommer man upp till ytan?! Tre veckor utan simning, lata dagar med sol, lite extra onyttig mat och en och annan drink har tydligt satt spår i att vattenläge och vattenkänsla är som bortblåst. Jag har tappat det. Trots ihärdigt gymmande kan jag knappt ta mig fram i vattnet. Vad hände?! Känns som att jag tar i för allt jag kan, men samtidigt får kämpa för att flyta, och hitta upp till ytan... Säkerligen kommer det ta en-två veckor till innan man är på banan igen. Vidrig känsla. Och jag förstår alla som tycker att det är jobbigt att simma. Det är ju asjobbigt!
Välbehövligt då de andra var lite väl utslitna. Dessutom grymt bra pris! Kan tipsa om wiggle , på nätet. Har stort utbud och bra priser! 

Tänk! Jag har fått ha min underbara Hugo livs levande hos mig i hela sex år! Sex underbara år fyllda av glädje, kärlek och tokigheter. Med denna lilla varelse är ingen minut den andra lik... Jag har aldrig mött någon med liknande livsglädje, någon som ljust på allt. Vad det än må vara. Jag har aldrig mött någon med spdan kämpaglöd. Någon som verkligen inte får något gratis. Någon som är tacksam för minsta lilla och någon som verkligen kämpar för att komma någonstans.Ingen födelsedag utan taggballen!Och paket!

Och tårta!Och avslutade med kinamat!Alltså dessa chokladkakor med chokladkräm, de lär göras om! Mmmmmm!

Åh, gissa om jag längtar tillbaka?! Att gå från ca 30 graders värme till ca -10 borde inte vara lagligt... Det är ju galet vad kylan naglar sig fast ända in i märgen. Kroppen mår ju inte särskilt bra av detta. Jag ser INGENTING positivt med snö och kyla, ja ok då, skidåkning. Och att det är gnistrande vackert ute när solen lyser. Om jag själv får vara inne 😉.
































Det får avsluta kvällen, och jag säger god natt❤️ 

Tänk att den vidriga sjukdom vi dagligen har i vårt liv aldrig kan släppa sitt tag. Oro, ångest, hit och dit. Den har vårt liv i sina klor. I ett järngrepp. Aldrig ger den upp, aldrig lämnar den oss. Gör den det är det för ett tag, sedan finns den där igen, mer närvarande än någonsin... Hatar cancer mer än något annat. 

Ja, efter dagar med underbart väder, åska, regn, sol, gudomlig god mat och ännu godare drinkar, en och annan utflykt så inträffar det vi minst av allt vill. Hugos ben lägger av. De bär honom inte. Orkeslös, ont i nacke och huvud, sovandes överallt, fick han ändå hänga med på utflykt till Isla Majures. 



Kånkandes och bärandes på denna ögonsten heeeela dagen. Men han var med. Den frånvarande blicken, ögon som ändrar färg sliter av oro i mig. Att inte se tillstymmelse till leende utan bara plåga, tär. Tur att vi har rullstolen med. Tack och liv.

Vi kom iväg!
Middag... 😝

Hugo krigar vidare, mot trötthet, känselbortfall ich smärta. I det tysta. För han skulle aldrig säga något. Aldrig. Men vi ser, vi märker och vi vet. 
Säger det mesta. I varenda affär. Irriterade blickar och ord som tycker vi ska säga till honom att inte ligga så där. Eller att inte bära en så stor kille. 

En flicka vi mött, som just nu kämpar något oerhört. Vars föräldrar fokuserar och gör det rätta, allt de kan, på alla håll och kanter.